Företags jakt efter lönsamhet och vinst riskerar att medföra låg kvalitet. Men enligt marknadens funktionssätt innebär bristfälligt utförande att producenten slås ut av sina medtävlare. Därför har privata företag en naturlig målsättning att åtminstone prestera bättre än existerande konkurrenter. Beteendet är tydligt viljestyrt genom en rad personer i företagets ledning. De chefer som inte klarar av nödvändiga kontroll och ändringsbeslut kommer att lyftas ut ur företaget.
En offentligt styrd verksamhet saknar däremot mekanismer som vad gäller effektivitet kan mäta sig med det privata företagets kvalitetsjakt. Visst har många offentliga organisationer ofta höga mål och många chefer. Men det rör sig i allmänhet om planmål i vackert formulerade ord. Efterlevnaden vad gäller kvalitet är det i allmänhet si och så med, ty tydliga måttstockar för kvalitet respektive vinst saknas normalt. Även cheferna är ett problem inom det offentliga. Det är ofta alltför många, alltför trygga i sadeln och alltför försiktiga när det gäller att fatta de drastiska beslut som krävs för ökad kvalitet. Till bilden hör att valet av chefspersoner nästan alltid har en politisk dimension. Därför utpekas normalt den person som har bäst politiska åsikter och bäst relation till personalens fackföreningar (inte så sällan har chefen facklig bakgrund). Sammantaget blir följden att den offentliga organisationen sväller administrativt och att jakten på kvalitet försvinner bakom oklara planmål och ännu mer oklara resultatbestämningar. Politik medför att byråkraterna ökar samtidigt som effektiviteten sjunker.
Den mest tragikomiska offentliga kvalitetsbedömningen utspelar sig sannolikt inom den högre utbildningen i Sverige. Jag har själv haft nära kontakt med denna cirkus. Förenklat får den universitets- eller högskoleutbildning som ska utvärderas ett formulär, i vilket cheferna för utbildningen uppmanas att skriva ned hur de planerar och verkar för att åstadkomma hög kvalitet inom den egna forskningen och utbildningen. Ett antal statistiska uppgifter efterfrågas naturligt nog även. rörande tex examina, antal forskningsrapporter och jämställdhet mellan könen.
I grunden baseras alltså kvalitetsbedömningen inte på mätbara framgångar i själva verksamheten, utan på oklara formella data beträffande planinnehåll och antal betyg, skrifter och personer med kön av olika slag. Under mina många år på Juridicum i Lund granskades vi två gånger. Första gången fick fakulteten viss kritik. Andra gången (med samma granskare) hade vi formulerat om våra planer och fick beröm. Ändå var kvaliteten inom vår organisation i huvudsak densamma vid tidpunkten för båda bedömningarna!
Någon invänder kanske att antalet examina och forskningsrapporter talar sitt tydliga språk. Men problemet är att varje utbildning själv sätter ribban på vad som är godkänt respektive underkänt vid betygsättning samt för publicering av skrifter. Det finns med andra ord en tydlig mekanism för att förmå lärare och handledare att godkänna så mycket som möjligt. Genom kvalitetsinflation kan alltså de formella resultaten skrivas upp. Särskilt lockande är detta för utbildningar med en kår av lärare, forskare och studenter med jämförelsevis svag kompetens.
Någon invänder att det sist sagda talar emot privata skolor. I privata grundskolor och gymnasier lockas företagen att driva på lärarna, så att betygen blir höga samt elever och föräldrar blir nöjda. Att betygsinflation kan vara lönsam för skolföretaget är obestridligt (men som nyss nämnts förekommer den även inom offentlig utbildning). Därför är det absolut nödvändigt att betyg i studentexamen måste baseras på nationella prov. Idag är proven alltför få och de kan tyvärr enkelt frångås som bestämmelserna är skrivna och skolmini(s)tern vill. Det som måste till är alltså flera tvingande prov. Och reglerna borde vara de omvända mot idag, nämligen att provens betyg endast vid synnerliga skäl får frångås. Skälen måste läraren redovisa.
Min slutsats är att offentlig planering i allmänhet borgar för låg kvalitet och ineffektivitet. En bredare satsning på privatisering av offentlig verksamhet är därför av godo. Men det gäller att skriva ekonomiskt smarta kontrakt, tuff offentlig kontroll av hur uppdragstagaren sköter sig samt tydliga avtalspåföljder (som landets jurister är duktiga på) mot kontraktsbrott. För allt detta behövs en ny generation politiker, som inte bara sysslar med vackra ord, utan har kompetens och mod att sköta de sysslor som de ansvarar för.
Torsten Sandström
