Anti-PK-bloggen

Nu är det klart att ett antal finansiärer avsatt några miljoner för att skapa ett högerinriktat debatt- och nyhetsorgan. ”Bulletin” heter det. Penningsatsningen är verkligen på tiden! Trots den svenska väljarkårens borgerliga majoritet har de vänsterliberala en kompakt makt över medierna. Följande språkrör talar för sig själva: Bonnier, Schibstedt och SR/SVT. Resultatet är horder av vänstersinnade journalister. De predikar var dag, så att vänstern håller sig flytande. Än så länge.

Till och med SvD presenterade innan första numret av Bulletin sett dagens ljus – via Elisabeth Andersson – nyheten i en anda av avsmak. Det är miljardärer – och adelsmän! – bakom framhåller hon. Och det är inte främst journalister som ska skriva bulletiner, noterar Andersson i samma typiska skråanda.

Andersson anar inte vilka enväldiga finansiella mekanismer som finns bakom SvD, DN, Aftonbladet, Expressen och SR/SVT! Eller vilka drösar av vänsterjournalisster som häckar på deras redaktioner. Andersson talar i egen sak, något som svenska journalister alltför länge sysslat med: eller rättare sagt i vänsterns sak. Vilken inbilskhet visar hon inte då hon antyder att det krävs journalister för att driva ett ett nyhetsmedium. Idag skulle jag påstå att merparten svenska journalister – det finns flera lysande undantag – sysslar med åsiktsjournalistik och inte oberoende presentation av händelser i samhället. Den traditionella tredje statsmakten har i vårt land somnat in i en rosenröd törnrosasömn.

Idag läser jag första numret av Bulletin. Jag slås av det försiktiga anslaget i starten. Man helgarderat med att påtala tidningens liberalism, samtidigt som tidningens namn skrivs i frakturstil! Möjligtvis vill Bulletins ledning öka förtroendet hos läsarna genom en honnör mot New York, London eller Frankfurt. Vidare utannonseras för säkerhets skull många nobelpristagare i ekonomi som skribenter. Annars domineras tidningen av en. handfull universitetsutbildade journalister från högerkanten, ofta utan särskild skolning från landets journalistseminarier, vilket verkar lovande och i stil med den konservativa stämpel som också används som säkerhetsnål.

Jag hoppas att det nya organet blir lika frispråkigt och omtyckt som Nyheter och Bulletiner från Mosebacke. Det är en öppen diskussion som behövs i Sverige. Inte den svenska betongkorridoren åt vänster. Utan även glimtar av de samhällskritiska och pragmatiska argument som många konservativa presenterar. Alltså ord i den stil som dagligen förekommer kring miljontals svenska kaffebord.

Mest glad är jag över att förmögna affärsmän insett att det är hög tid att höja rösten. Det gäller enligt min mening att inte bara huka och jamsa med vänstern för att vinna kontrakt med det offentliga. S-partiet har under årens lopp förvandlat Sverige till en enkelriktad autostrada av betong. Och det har stått skattebetalarna dyrt. Många politiska strukturproblem har i åratal legat i träda.

Torsten Sandström

Jag kan inte förstå hur min föräldrars trygga L-parti liksom en zombie vandrar mot politisk undergång. Partiet har släppt sin gamla frisinnade och ofta förnuftiga linje – förvisso med doft av nykterhetssträvan och religiös frälsning. I stället har liberalismens förvandlats till ett principrytteri i politisk korrekthet. Exakt varje PK-problem måste rutas in!

Ett framgångsrikt L-parti – i S-partiets skugga – måste satsa på sakpolitiska lösningar av Sveriges många strukturproblem. Men L-partiet väljer i stället symbolpolitik i Jökens turbulenta bo. Det är ingen slump att partiledaren är en kvinna som invandrat till Sverige. Mer förvånande är att hon inte samtidigt är lesbisk och rörelsehindrad, ty det typiska för L är att först och främst prioritera det korrekta och sedan fundera över förnuftig politik. L-partiet tror sig kunna vinna röster från S genom en radikal demonstrationspolitik där varje minoritet upphöjs till en primär samhällsangelägenhet. Och där globala intressen – inklusive EU – sätts framför nationens behov. Någon kanske tycker det är vackert. Men enligt min kompass rör det sig inte om liberalism, utan om dödsförakt.

Min bild av gamla tiders liberaler visar att de ville frigöra breda skaror av människor, som lever antingen under inflytande av åldriga maktregimer eller under socialismens kollektiva ideal. Alltså en kamp mot två förtryckande dogmer. Nu väljer L-partiet att alliera sig med vänsterns krafter. Och presenterar sig som alla minoriteters kramare. Det kan aldrig leda till en stabil politisk bas i svensk politik. Särskilt inte som C-partiet jobbar hårt för positionen som unga kvinnors bästa vän (varför C mörkar sin maktbas hos nationens manliga lantbrukare).

Det är därför fullständigt logiskt att L-partiets väljarsiffror stadigt sjunker. Påståendet att det beror på att partiets politik inte presenterats tillräckligt tydligt för svenska folket är absurt. Tvärtom har nationens medborgare fuller väl insett att L-partiet för en politik som bär mot undergången. En politik för fåtalet. Sveket mot den samlade borgerligheten går inte heller att tvätta bort.

Idag läser jag att L fått regeringen att gå med på en utredning om förstatligande av skolan. Jag har inget mot detta, men… Det sker efter två år av S-styre och två år kvar till nästa val. Vad värre är, utredningen ska inte mynna ut i förslag till praktiska lösningar av ett förstatligande! Ytterligare en utredning och många förlorade år måste alltså till! Således ännu en symbolpolitik åtgärd från ett L-parti i kris. Och det är S-partiet som åter håller i taktpinnen.

Det vi ser är liberalismens långa färd mot natt. Eller med andra ord en dödskyss från vänsterns andra partier. Min förhoppning är att väljarna slänger ut Jökboets partier vid nästa val.

Torsten Sandström