Politiker och medier sjunger i kör: hurra, gratis vaccinering! Till och med marknadsliberala tidningar såsom SvD framhåller att vaccinet är gratis. Man glömmer Milton Friedmans tes om det inte finns några fria luncher. Lite problematisering om vilka som betalar statens utgifter vore på plats, låt vara att glädjen över bot mot covid-19 är förståelig.
Den sanna berättelsen är att omkring 80% av befolkningen i Sverige får covidvaccin närmast gratis. Jag tänker på alla de som inte betalar skatt till staten, frånsett moms förstås. För dem finns åtskilliga fria luncher, med tanke på välfärdens många fina skänker i form av ett brett spektrum av bidrag. Idag kritiserar jag inte detta system. Utan enbart effekten av att det inte görs klart för den breda allmänheten att man inte betalar statsskatt, (utan enbart moms plus kommunalskatt). Budskapet borde leda till viss eftertanke och förnöjsamhet (hos icke-betalarna).
Sanningen är således att den återstående 20% av befolkningen – dvs de mer välbärgade – finansierar omfattande statliga bidragssatsningar. Denna grupp betalar alltså i praktiken vaccin för inte bara de egna familjerna, utan för många, många svenskar i väntan på en spruta. Jag menar inte att ett högtidligt tack ska överbringas till finansiärerna. De gör bara sin insats för nationen.
Däremot ogillar S-partiets inställning till de välbärgade, en grupp som den politiska klassen för övrigt själv tillhör. I valrörelserna hånar landets statsministrar modell S ständigt boende i Djursholm, Saltsjöbaden, Vellinge, Lomma eller på Lidingö. De utpekas ibland till och med som skattesmitare. Och statsminister Löfven har nyligen sagt att deras barn är finansiärer av klanernas knarkförsäljning. Ändå är det nästan bara fråga om vanliga svenskar, som lever gott, men jobbar hårt till bra lön, varför de betalar hög statsskatt.
För S-partiet är hånet av de välavlönade en politisk motor, en kvarleva från de klasskampsparoller som numera endast V-partiet tror på. Hånet är ett vanligt grepp, ett försök att så split inom befolkningen. Det fungerar på så vis som en motor för skattehöjningar, som alltså ”fienden” ska betala. Inför riksdagsvalen får de som suktar efter olika ”gratis” förmåner besked om att det bara är att taxera ut högre skatt från dem på samhällets solsida. På så vis framstår den svenska skattemodellen som ett demokratiskt problem: pengar tas från en minoritet för att överbringas till majoriteten. Röstköp är ett klassiskt dilemma.
Ett gott svenskt välfärdsbygge är enligt min åsikt nödvändigt i det goda samhället. Men samtidigt måste folket upplysas om varifrån gratispengarna kommer – i stället för att hetsas att kräva fler fria gåvor från staten. Den svenska statsbudgeten har en stor besparingspotential om onödiga byråkrater, sidabidrag och en uppsjö av andra politiska bidragsformer inräknas. Flera bidrag kan ersättas genom försäkringslösningar. Att det inte skurits i statens budget sammanhänger med att de utgifter jag nämnt används för att hålla S-partiet och den politiska eliten kvar på plats.
Torsten Sandström
