Anti-PK-bloggen

I en intervju häromdagen rörande regeringens misslyckade covid-strategi säger statsminister Lövfen: ”Regionerna bär ansvaret”.

Det är mig främmande att berömma de svenska landstingen, som jag i många bloggar krävt en nedläggning av. Men deras uppgift är den löpande vården. Och de har skött den med bravur rörande covid, med smärre undantag. Däremot är de övergripande och strategiska politiska direktiven alltid ett ansvar för landets regering. Så har också våra nordiska grannars regeringar agerat. Men Lövfen har ännu inte förstått allvaret.

En statsman erkänner sina misstag. En statsman ber om ursäkt. En statsman slickar såren efter ett valnederlag. Men inget av detta gör Löfven! Han är alltså ingen pålitlig politiker (ifall någon skulle komma på tanken).

Liksom högerpopulisten Trump skyller alltså vänstervarianten Löfven ifrån sig. Egna misslyckanden beror på andra. Svart förvandlas till vitt. Vi hör alltså populistens enkla och hundra procent taktiska budskap.

Löfvens regering borde ha sett till att deras egen myndighet fixade tydliga och snabba direktiv om isolering av riskgrupper på äldreboenden. Regeringen gjorde ett fatalt misstag genom att lita på sitt virrvarr av myndigheter med sagolika namn. Under vår, sommar och höst har regeringen vacklat hit och dit. Inga order, rekommendationer, lagregler och kontradirektiv.

Häromdagen sa Löfven till råga på allt att man inte kunnat inse konsekvenserna av den andra covidvågen! Men redan i våras talade virusprofessorer om att en andra våg tillhör det normala (och en tredje osv). Jag har själv hört det sägas flera gånger och läst samma sak i tidningarna under åtta månaders tid. Ändå signalerar Löfven överraskning bara för några dagar sedan! Mitt i det som tycks vara på väg mot kulmen.

Tyvärr saknar Sverige en regering värd namnet. Det närmaste vi kommer är en kvotering. Ett luggslitet hopplock från fackförenings- respektive miljörörelserna. Människor från en politiska klass, som saknar kunskaper om hur ett land ska ledas. Då går det förstås åt fanders. Kanske är det detta som avses med den svenska modellen?

Torsten Sandström

I stora, fåniga och dyrbara tidningsannonser sprider Arbetsmiljöverket onödiga budskap för att legitimera sin egen och S-partiets position. Som vanligt är det du och jag som betalar annonseringen. Nu bekymrar sig myndighetens byråkrater över faran med att under covid jobba hemifrån. – precis som det vore bättre att tvinga anställda kvar i smittan på kontoren.

Många jobbar för mycket där hemma påstår myndigheten. Och alltför ensamt säger en annan affisch. Dessutom kommer barnen ikläm hävdar ett tredje budskap. Hur vet staten det ,undrar jag. Den enskilde bestämmer ju själv takten, slipper restider och kan sköta en del hemsyslor mellan varven. Ensamt? Okej, men det är ju coronavirusets villkor, den farliga smittan, som arbetsgivarna vill lindra genom hemarbete… Och barnen får ju faktiskt mer föräldratid, om än något passiv. Vilket j-a byråkratdrövel säger jag!

Tidigare hördes klagomål om faror på arbetsplatsen. Framför allt olycksfallsrisker, med all rätt. Senare har fokus riktats mot psykiska hälsorisker, som påstods vara orsakade av arbetsgivaren och alltså ett problem. I S-partiets kollektiva betongsamhälle är det nu till och med farligt att med bibehållen lön jobba hemifrån. Därför uppmanar storebror staten – genom myndigheten Arbetsmiljöverket – nu alla arbetsgivare att skärpa sin kontroll över hemarbetet! Läs texten som antyder att arbetsgivare bör snoka i hemmet för att få koll på eventuell hög arbetsbelastning.

År 2020 är alltså kontentan att den anställde blott är en liten fjäder som de elaka arbetsgivarna riskerar att överanstränga, även då jobb tillåts hemifrån med lön. Det är en i grunden falsk bild av nutida anställningsförhållanden.

Men bilden odlas av S-partiet och deras gelikar inom politiken och byråkratin. En form av överdrivet klasskampsbudskap. Syftet är förstås att värva röster i kommande valrörelser. På så vis fungerar betydande delar den svenska statsbyråkratin som stöd för S-partiet. Tusentals byråkrater som var dag jobbar med att sprida en bild av att otrygghet uppkommer i Sverige, om inte det allomfattande och ”goda” S-partiet träder in på arenan förstås och räddar de stackars svenskarna.

Jag har tidigare bloggat om Arbetsmiljöverket som Sveriges högsta politiska domstol. Ifall någon känner sig förfördelad, mobbad eller annars missnöjd i arbetslivet eller skolan – inte sällan pga av sitt eget agerande – så kan personen ifråga nästan alltid förvandla den tämligen ordinära tvisten till ett ärende om arbetsmiljö. Därefter kan skyddsombudet dra i stoppspaken och Arbetsmiljöverket rycka ut med ett föreläggande. Naturliga och vardagliga småproblem upphöjs därmed till rättsärenden, som en offentlig myndighet ska handlägga. Det är en annan sida av den affischering som nu pågår.

Arbetsmiljöverket är alltså ett av flera tecken på det svenska storebrorssamhället. Det finns alltid åtminstone en stor myndighet som ser dig och kan inskrida i ditt liv. Tro inte att S-partiet ogillar detta påstående! Det rör sig nämligen om partiets dröm om den enskilde som en ensam och ynklig person – en skuggfigur som de väl gödda riddarna från S-partiet ska värna och rädda.

I stället för att befria och peppa de enskilda till välutbildade, starka, handlingskraftiga och glada individer håller S-partiet kvar dem i ett missnöje, dvs ett slags självvald träldom. I sin berömda bok, ”Vägen till träldom”, skriver nobelpristagaren Hayek om socialismens frestande ideal. Han konstaterar dock att idealen inte kan uppnås utan att verktyg används som ytterst få gillar.

Arbetsmiljöverkets affischering illustrerar hur missnöje kan kombineras med slugt köp av röster. S-partiets välde är ett tecken på en allvarlig svensk sjukdom, som ännu inget vaccin tycks bita på. Men, som med de flesta åkommor, visar det sig med tiden att bot finns. Den dagen är S-partiet uträknat. Och förvisat till historiens kammare av monster. Det är rättvist, men något tråkigt för en rörelse som i sin ungdom gjort stor nytta.

Torsten Sandström