Bild: Wikimedia Commons
Många kommuner håller sedan en tid på att minska sina fastighetsbestånd. I grunden beror avyttringarna på dåliga kommunala satsningar. Men även på S-partiets mångåriga hyrespolitik, som bygger på att den egna hyresgäströrelsen ska bestämma hyresnivån (med resultatet att vi ser en död hyresmarknad, ointresse att bygga hyresrätter samt en svartmarknad). Alltså politiker som gärna vill leka företagare och samtidigt värna sin egen rörelse. Och det brukar ju inte gå så bra. Men vad gör det för den politiska klassen. De sitter kvar och fortsätter med storstilade spekulationer.
Tänk bara på Kalmars kommunalråd Johan Persson från S-partiet. För några år sedan satsade kommunen på att ett kinesiskt företag storskaligt skulle bygga om Kalmar till ett kommersiellt centrum i Europa för kineser och andra. Till Kalmar planerades flygresorna gå i skytteltrafik. Till Kalmar!! Miljonerna rullade förstås och många kalmarpolitiker reste österut och festade till det. Idag syns bara betong- och järnspillror, som påminner om hur det gick för Östtyskland. Men Per(s)son sitter förstås kvar – självklart uppbackad av C- och V-partierna. Och med stöd av makten från (S)tockholm. Vem förvånas över att hälsominister Lena Hallengrens make är politisk höjdare i landstinget på orten?
En annan imperiesosse är Ililja Batljan. Han har förstått att det går att köpa upp kommunala fastigheter till bra pris. Kontaktnät med kommunernas. makthavare har han sedan länge på plats. Han smider medan järnet är varmt, varför hans företag lägger alltfler fastigheter under sig. Det är goda lånetider för Batljan. Och hans företag lånar så det knakar. Företagsobligationer säljs på löpande band, nästan i Ivar Krügers anda.
Det syns i mina bloggar att jag som skattebetalare i Sverige ogillar S-partiets långa välde över nationen. Deras position var i begynnelsen naturlig och god. Sedan kulmen passerats – i och med Erlander – har partiet kämpat i motvind och med sjunkande väljarsiffror. Men inte har de släppt ambitionen till makt för det. Nej, nu klamrar sig S-partiet – till snart sagt varje pris – kvar vid det offentliga Sverige. Mitt återkommande tal om en politisk klass får på så vis en mycket tydlig kontur, menar jag. De mediokras makt över nationen.
Den kommunala egendom som korkade kommunala affärsmän byggt/köpt – för dina och mina pengar – avyttras alltså nu till lycksökare med rötter inom den politiska klassen. Det är sannerligen deprimerande. Svenska medier kritiserar varken säljare eller köpare. Man håller nämligen med makten och den politiska klassen. Det eländiga är på så vis att allmänheten inte får en tydlig bild av vad som händer. Perssons fleråriga kalmarjippo hyllades av många. Nu är det tyst som i den grav det är fråga om (och nya fastighetsplaner odlas hos sossebaronen i Kalmar). Batljans snabba imperiebygge beskrivs också i medierna som god Big business. Bonniermedias Dagens Industri lanserar honom varje dag som Sportspegeln presenterar Zlatan. Hur länge det håller för Persson och Batljan får vi se.
För min del är det tydligt att de finns ett behov att ett ny politisk sverigekarta. Under flera regeringar har nationens uppenbara strukturproblem försummats – rörande boende, anställningar, skola, kriminalitet, vårdtillgänglighet, försvar mm. Åren bara går – idag mer än två sedan valet 2018 – och inget gott händer! Bromsklotsen S-partiet fungerar som klasskamraterna vill. Vi ser ett stillastående samhälle på väg att falla samman. Huvudansvariga för motorstoppet är förstås C och L.
Det som behövs är inte ett Sverige där yrkespolitiker biter sig fast, utan en nation där makthavare med kompetens slussas in från verkligheten och efter några år återvänder till ett civilt liv. Vi måste få ett Sverige där väljarna lägger sina röster på personer med erfarenhet från det vanliga arbetsklivet och inte satsar på betongpartiernas utvalda. Därför hoppas jag – med ett rimligt mått av skadeglädje – att få uppleva såväl Perssons som Batljans fall.
Torsten Sandström
