Att det är partipiskan som viner är klart inom S-leden. Är en person myndighetschef så ska man lyda regeringen och närmaste statsråd. Detta har Ann-Marie Begler, som varit generaldirektör på försäkringskassan, fått smaka på. Hon förlorade alltså jobbet av politiska skäl av allt att döma. Den som inte lyder Annika Strandhäll får nämligen silkessnöret!
Jag som hyllar flydda tiders ämbetsmannakrav – ordning och reda om än i långsam takt – tycker detta är en förödande utveckling. Partibok och/eller lydnad har blivit en tyst princip för att komma ifråga som myndighetschef i s-partiets Sverige. Visserligen är generaldirektörerna utsedda av regeringen, men är ändå inte rättsligt sett deras politiska legosoldater. De ska med kompetens och skicklighet leda sin myndighet enligt gällande lagregler. Det är just den juridiska självständigheten som är tanken bakom grundlagens regler om de statliga myndigheternas roll. Inga nickedockor, utan skickliga administratörer med respekt för offentligrättsliga regler.
Nu kompliceras systemet av att regeringen ger avsatta generaldirektörer full lön under återstående kontraktstid, oavsett om de utför arbete eller inte. Därför talar man om en Elefantkyrkogård på Rosenbad. Där sitter före detta höjdare och gör kanske ingenting i väntan på att kontraktstiden ska löpa ut. Det måste vara frustrerande för Ann-Marie Regler, som verkar vara klartänkt och driftig. Men samtidigt är det förstås en förmån att slippa jobba mellan 9 och 17. Inget hindrar förstås Begler att säga upp sig för att med liv och lust ägna sig åt annat jobb som hon själv väljer. Det är väl så Elefantkyrkogården är tänkt att fungera emellanåt. Gör något obetydligt – såsom smärre utredningsuppdrag med full lön – eller sluta självmant.
Men Begler tycks vilja sitta på två stolar. Att både äta kakan och göra som hon vill. Hon vill med andra ord ha både full lön som GD på Rosenbad och samtidigt kunna extraknäcka med styrelseuppdrag på privata skolföretag, vilka gränsar till den offentliga utbildningssektor som kontrolleras av regeringen.
Om Beglers extraknäck rört uppgifter som s-partiet hyllar hade hon säkert kunna utföra dem med bibehållna villkor på Elefantkyrkogården och dessutom få en klapp på axeln. Hennes problem är att extraknäcken för privata skolföretag inte är politiskt korrekta i vänsterns Sverige. Det är förklaringen till att S-regeringen bråkar med Begler och anser att extraknäcken inte är godtagbara bisysslor. S-regeringen vägrar med andra ord tillstånd. Strandhäll är en 100% politisk person av den typ som odlas inom S-partiet och den politiska klassen.
I mitt Sverige borde en avsatt hög statlig ämbetsman förlora arbete och lön. Och därefter får han eller hon själv välja nya sysslor om det går. I mellanmjölkens (och mellanölets) land finns däremot en kyrkogård för gamla elefanter som avsatts. Den betalas av dig och mig. Men Begler verkar att ha avsatts utan rimligt sakliga skäl. Återstår för henne att få frågan om avsättningens korrekthet rättsligt prövad. Möjligtvis bör hon sakna skydd för sin höga anställning, just på grund av den har företagsledande karaktär eller motsvarande. Det är möjligt. Men hon har valt linjen att både kräva lön och själv välja sina extraknäck. Även hon har vuxit upp i S-partiets kretsar.
Dessutom vet Begler mycket väl – med tanke på hennes goda kontakter inom S-partiet – vilka moraliska lydnadsnormer som gäller inom en rörelse hon valt att ge sig i lag med. Hon har 2015 med öppna ögon tagit sig an GD-jobbet under Löfvens regering. Hon borde med andra ord känna till S-spelets regler. Därför har jag svårt att sympatisera med hennes krav att både få full GD-lön och fritt välja extraknäck.
Torsten Sandström
