I Sverige pågår som bekant en hetskampanj med klimatet som slagträ. Med hänvisning till atmosfärens uppvärmning påstås att mänsklighetens existens hotas och att orsaken är förbränning av fossila bränslen (att bränna biobränsle anses dock okej).
Det allvarliga är att vetenskapen inte alls har en gemensam ståndpunkt rörande CO2-utsläppens påverkan på klimatet. FN och dess klimatpanel påstår detta. Många forskare är däremot skeptiska. FN:s tal om konsensus inom vetenskapen är en bluff och önsketänkande bakom en politisk kampanj för makt åt FN och åt de nationers politiker som delar FN:s åsikt.
Klimatet har en självklar koppling till jordens relation till solen. Man kan säga att det rör sig om kosmos verkan på livet här på Jorden. Det är inte uteslutet att utsläpp av CO2 kan ha viss inverkan på temperaturen på Jorden. Men poängen är att det finns alternativa förklaringar till en möjlig ökad värme (som knyter an till solens relation till jordklotet). Till bilden hör för övrigt att CO2 är nyttigt för växtlivet – därav termen växthusgaser. Så länge vetenskapen är delad – och tydliga bevis saknas – menar jag därför att det är bäst att sluta fokusera på klimat, uppvärmning och CO2-hot. Det är sundare att tala om jordens fysiska miljö – i väntan på fakta om komplexa skeenden i världsrymd och atmosfär.
Däremot är frågan om miljön central – dvs naturen och livsvillkoren på Jorden. Att människorna under årtusenden skapat problem för djur, växter, luft och sig själva är uppenbart. Här finns vetenskapliga bevis i massor. Vi har en gång i tiden utrotat våra släktingar Neandertalarnas och senare även miljontals av våra artfränder i härskarstaters kolonier klotet runt. Också arter av växter och djur har eliminerats i stor skala. Vidare har luft och vatten smutsats ned av olika kemiska partiklar. Dessutom finns det flera exempel på rovdrift vid fiske, boskapsskötsel och skogsbruk. Allt detta fortgår idag, låt vara att förändringstakten antagligen dämpats något.
Enligt min mening är det naturligt att fokusera den politiska diskussionen på dessa miljöproblem, som är uppenbara och närmast liggande vår verklighet under överskådlig tid. Lösningarna har förvisso en politisk koppling, men de vetenskapliga argumenten är många, många gånger tydligare än i klimatfrågan, varför vi får en klart bättre grund att stå på under debatten. Vad gäller miljön finns mycket att göra och vår förmåga att fatta kloka beslut blir mycket bättre än rörande spekulationer om det perifera klimatet.
Min förhoppning är att miljödiskussionen inte bara ska ske enligt dagens talibanlinje, som tycks gå ut på att allt ska bevaras och återställas till Sörgårdens skick. Enligt min uppfattning är dagens miljösamtal föga pragmatiskt eller konstruktivt. I alla tider har artförändringar skett. Några gamla arter har försvunnit – inte bara genom människans försorg utan genom djurens kamp. Nya arter växer fram genom mutationer och naturligt urval. Allt kan inte bevaras – inte varenda art av bakterier, mikrober eller mollusker. Det moderna samhället måste förvisso visa viss hänsyn, men vi kan inte återvända till sörgårdstidens fattigekonomi. I en öppen debatt måste plus och minus dryftas, fördelar vägas mot nackdelar samt miljövinster ses mot kostnader. Talibanens argument om helighet och absolut tolkningsföreträde måste helt enkelt bort. Va´ska väck? Mp:s träck!
Skydd för arter, regler mot spridning av giftiga kemikalier, begränsningar i fiske samt kontroll av jord- och skogsbruk måste alltså ständigt vägas mot vad ingreppen kostar för enskilda och samhället. Målet är rimliga uppoffringar och skälig hänsyn till miljöns behov. Jag tror majoriteten svenskar ställer upp på en sådan pragmatisk linje. Många uppfattar dagens miljösatsningar och artskydd som en extrem eller fanatisk politik. Den saknar sans på grund av att miljökramarnas krav är orubbliga och riskerar att belasta samhällsekonomin alltför kraftigt. Dogmen om artskydd har blivit att allt ska bevaras och invasiva arter utrotas. Det rör sig om en historielös dogmatik. Människan är i vårt land en invasiv art.
Får talibanerna hållas riskerar mänskligheten att gå under. Kanske är det ödets ironi att om nutidens klimatkramare lyckas stoppa CO2 – och skapa stor fattigdom och krig – så kommer de ändå att se till att svenska folket utrotas vid upptäckten att vi är en invasiv art.
Torsten Sandström
