Medierna förfasar sig över den nya domare i US supreme Court som Donald Trump utsett. Alltså en kvinnlig jurist med konservativ läggning. Samtidigt hyllas hennes avlidna företrädare, som en enastående domare. Rader av devota sympatier för den senare blottlägger svenska mediers politiskt korrekta värderingar. Det måste stå klart även för den som är måttligt kritiskt sinnad. Det svenska folket har nämligen efter snart hundra år med S-partiets kollektivism lärt sig att gå passgång. Tesen lyder: vänsterdomare är bra, medan högerdomare verkar för orättvisa och därför är onda.
Den amerikanska demokratin byggdes under senare delen av 1700-talet, medan kungligt envälde ännu härskade i Sverige. USA:s konstitutionella lösning, med domare som utses av presidenten, föreföll givetvis då som en högst demokratisk lösning i en värld med despotiska härskare. Idag är däremot nog den sedvanliga bedömningen att en nations högsta domare också ska vara de främsta, dvs ha en odiskutabel kompetens, erfarenhet och framför allt förmåga att visa politiskt oberoende.
Det svenska folk, som i decennier skolats i att S-partiet är skapat för att evigt leda nationen, har normalt en kritisk inställning till Trumps domare, men däremot största tilltro till de svenska motsvarigheterna. Efter många års verksamhet på en juridisk fakultet är min uppfattning inte lika solitt positiv. Förstå mig rätt. Jag menar att svenska domare allmänt sett gör ett mycket gott arbete. De tillämpar med tränad hand lagen utan påtaglig politisk hänsyn varken åt vänster eller höger (eller åt globalism eller nationell slutenhet).
Men när det gäller utnämningen av domare i Sveriges Högsta domstol menar jag att S-partiets långa maktinnehav avsatt spår som är tydliga. Här finns tydliga tecken på att flera domare under senare decennier valts med politisk hänsyn. S-partiet har sett om sitt eget hus, på samma vis som Trump eller Clinton, men utan uttryckligt stöd i svensk grundlag, som vilar på tesen om förtjänst och skicklighet.
I Sverige fattar en Domarnämnd beslut om förslag till utnämning av ordinarie domare. Nämnden består av nio ledamöter, varav fem domare och två som representerar andra juristyrken. De senare sju ledamöterna utses av Regeringen. Övriga två ledamöter (som sägs företräda ”allmänheten”) utses av Riksdagen. Domarnämndens politiska bas är med andra ord grundmurad politisk! Utnämning av ordinarie domare sker genom Regeringen, som alltså bekräftar nämndens förslag. Det bör noteras att innan 2008 fullgjorde en av Regeringen utsedd tjänsteförslagsnämnd de uppgifter Domarnämnden idag har.
Systemet har logiskt nog kritiserats för att ge stort utrymme åt politiska utnämningar. Förslag har väckts om inrättande av en nämnd som enbart innehåller representanter från den dömande professionen. Motiveringen är att Domarnämnden måste sättas samman så att armlängds avstånd uppstår till den politiska makten. Mitt förslag är att nämnden exv består av cheferna för Högsta domstolen (HD), Högsta förvaltningsdomstolen (HFD) och hovrätterna. Det är enbart fråga om en vilja från landets politiska elit att bestämma sig för en oberoende konstruktion. Denna vilja har hittills saknats.
Under årens lopp har jag funderat över vilka personer som utsetts till höga befattningar som domare. Min allmänna bild är som sagt positiv. När det gäller landets två högsta domstolar – HD och HFD – består de av en majoritet domare med odiskutabel kompetens och högt politisk oberoende. De skriver goda domar på löpande band och agerar oberoende kritiskt i Lagrådet. Vid sidan om dem finns det dock personer som inte fungerar som fullgoda domskrivare och som alltså blivit utnämnda av hänsyn som inte kan knytas till visad hög skicklighet. Jag påstår inte att de tillsatts av partipolitiska skäl. Men sannolikt ibland på grund av politiska strömningar och kontakter – i eller bakom – Domarnämnden.
Min uppfattning är nämligen att Domarnämnden påverkas av ett kotteri av jurister med varierande koppling till huvudstaden, vänskap, examen från Juridiska fakulteten i Uppsala samt inte minst anställning vid Justitiedepartementet (som under många år dominerats av S-partiet). Det förefaller klart att flera personer med nyckelställning inom nätverket haft viktiga positioner på Justitiedepartementet. På departementet syns politiken givetvis i det dagliga livet och anställda juristers vilja till politisk anpassning manifesteras. Men även personer med befattningar inom myndigheter (exv Justitiekanslern) och olika yrkesföreningar (exv Advokatsamfundet) har ingått i det informella nätverk jag talar om. Det är närmast fråga om ett sällskap med vänskapsbindningar och ofta även politiska allianser. Den informella – och alltså ibland den faktiska – makten över utnämningen av höga domare har legat i detta nätverks händer och inofficiellt påverkat Domarnämndens och dess kanslis beslut.
Jag påstår inte att påverkan skett konsekvent, men sannolikt ofta vid tillsättningar av högsta rang. Jag påstår inte heller att någon agerat olagligt. Men nätverket har på ett informellt plan verkat för utseende av flera höga domare som den semipolitiska vänskapsgruppen funnit lämpliga.
Personligen har jag satt frågetecken för ett antal utnämningar där nätverket tycks ha haft inflytande över nämnden (eller den tidigare tjänsteförslagsnämnden). Sten Heckschers utnämning som Justitieråd i HFD är ett exempel, med tanke på hans politiska roll inom S-partiet och ledande arbete på Justitiedepartementet. En liknande bakgrund har Göran Lambertz, utnämnd till Justitieråd i HD, och bekant för att driva misslyckad politik Quick-affären. En intressant person i sammanhanget är även Johan Hirschfeldt, utnämnd till president i Svea hovrätt, med en långvarig och politiskt intim verksamhet inom S-partiets departement för justitieärenden. Samtliga namngivna har skolats vid den Juridiska fakulteten i Uppsala. Jag påstår inte att de agerat som politiska domare i enskilda ärenden. Men deras närhet till ett nätverk för politisk styrning av den dömande makten måste sättas ifråga.
Mot denna bakgrund menar jag att skallet mot politiska domarutnämningar av Donald Trump är dåligt genomtänkt. I USA drivs politiken öppet – i Sverige emellanåt fördolt. Min huvudpoäng är att den svenska Domarnämnden måste reformeras. Moderaterna har visat sådan vilja. Det är bra. Det främjar en svensk rättsstat.
Torsten Sandström
