Sverige är ett skönt välfärdsland. Friheten är omfattande. Men politiker, myndigheter och media talar alltmer om vad du och jag får tycka och säga (och vad vi inte får tala om). Fram växer en ny religion med ett nytt prästerskap. Nu predikas inte längre Bibelns budskap, utan det goda samhällets politiskt korrekta moralvärderingar. PK-lärans bas är de mänskliga rättigheterna. Från dessa rättssregler flödar nu knippen med moraliska värderingar, i form av PK-normer, som rör minoriteters rättigheter, feminism, klimatförstöring, invandring, auktoritetskritik mm. Värderingarna står alltså i allmänhet på en rimlig grund.
Men problemet är att PK-eliten - liksom flydda tiders präster - hävdar ett åsiktsmonopol. Den som inte anpassar sig fullständigt hånas. Hon och han påklistras alla möjliga slags nedsättande etiketter. Media pläderar betongfast för den nya PK-läran. Debattinlägg som går emot refuseras. Banne den som säger nå´t annat! Samtalet vid kaffebordet på jobbet tystnar. Du blir osäker...
PK-läran och PK-samhället blir på så vis ett allvarligt hot mot vår åsiktsfrihet. Anti-PK-bloggen vill problematisera och kritisera den nya PK-religionen och dess predikanter. Min blogg står nämligen på det fria ordets sida! Templet från antikens Aten får symbolisera det fria samtalet.
Svenska medier presenterar Irene Wennemos och det statliga Medlingsinstitutets ställningstagande till statens utredning om nya LAS-regler som ett av flera objektiva utlåtande från den offentliga sektorn. Det är i praktiken såväl naivt som skrattretande. Även om myndigheterna enligt grundlagen ska agera opartiskt.
För det första är knappast något remissvar utan politisk bäring – i allmänhet råder en vinkling åt vänster, dvs åt den S-partihand som föder myndigheterna. Eller kanske oftare remisskrivarens personliga åsikter.
För det andra leds Medlingsinstitutet av Irene Wennemo. En person som har ett gediget förflutet från S-partiets intressesfär. Hon har bland annat under flera år varit anställd på LO! Och sedan jobbat som statssekreterare på Arbetsmarknadsdepartementet under S-regeringen.
Tala om ett objektivts svar från ett av staten finansierad myndighet! Jag skrattar tills tårarna flödar…
Carin Götblad på bild från kronprisessan Victorias bröllop. Wkimedia commons.
DN har i ett förtjänstfullt reportage granskat en stiftelse som tillkommit genom en gåva. Stiftelsens styrelse domineras av höga chefer från en statlig myndighet: Polisen. Stiftelsens syfte är enligt stadgarna att stödja behövande polisanställda, arbetsskadade och hjältar i tjänsten. Vidare ska stiftelsen ska främja allmänhetens förtroende för polisen! Stiftelsen äger en central belägen fastighet i Stockholm, med attraktiva hyreslägenheter.
Nu visar det sig att en rad högt uppsatta poliser – bland annat stiftelsens dåvarande ordförande länspolismästare och juris kandidat Carin Götblad – fått hyra fina lägenheter. För att fixa detta har hyresgäst med välgörande verksamhet sagts upp. Med hyreskontrakt sitter även en polischef som är gift med en person i ledningen för BRÅ – som ska granska Polisens verksamhet. I stället för att prioritera stiftelsens ändamål har den alltså drivits för höga chefers egen nytta. Enbart obetydliga belopp har avsatts till verkligt behövande. Vi står inför scenariot till en fars – eller egentligen en politisk kollaps.
Jag har i många bloggar kritiserat framväxten av en politisk klass. De personer som jag nyss nämnt kan inte direkt ses som medlemmar i denna elit. Men deras roller och agerande pekar på att de fullgör en viktig uppgift för den politiska klassen. Det syns i avslöjandena om hur Stiftelsen har hanterats.
Såväl Polisen som BRÅ är myndigheter med strategiska uppgifter i dagens Sverige. På höga poster inom de båda myndigheterna parkerar politikerna tjänstemän som man kan lita på ideologiskt sett. Det behöver inte innebära att de är medlemmar i S-partiet – även om det nog inte är ovanligt. Avgörande är att de är fullständigt lojala mot den politiska elit som satt dem på tjänster, via partibossar i centrala beslutspositioner. Lojaliteten byggs genom attraktiva tjänster och medföljande förmåner. En viss frihet från kontroll följer med uppdragen. Förutsatt att de fullgör sina centrala uppgifter att ta till vara det politiska partiets intressen. Och det ska ske med största noggrannhet. Och då har inte en stiftelses ändamål någon större betydelse.
Man kan kalla denna breda grupp av offentliga tjänstemän på nyckelpositioner inom staten för politruker. De utför dagliga politiska uppgifter utan att det syns att partiet har sina fingrar med i spelet. Jag tror de själva tycker att de agerar korrekt och utför betydande samhällsuppgifter. De ser sig som viktiga kuggar i ett större politiskt svenskt maskineri. För alla inblandade – klassmedlemmar och politruker – är mottagande av belöningarna centrala för sammanhållningen. De senare agerar nämligen som legosoldater med uppgifter som ibland är något obehagliga och skumraskbetonade. För detta krävs det riktigt goda vederlag.
Som DN:s goda reportage visar är alltså inte polistjänster och löner tillräcklig ersättning. Det är ibland också möjligt att tränga sig före till attraktiva lägenheter som en Polisen fristående stiftelse äger med ideell målsättning (välgörande ändamål). Det är utmanande att poliser fattar skumraskbeslut i rollen som styrelseledamöter i en stiftelse som ska främja allmänhetens förtroende för polisen. Det är ett tecken på en maktfullkomlighet. Såväl klassmedlemmarna i toppen som politrukerna längre ned känner sig säkra i sadeln. De vet att det har makten över det offentliga Sverige i sina händer.
Än så länge. Eliter brukar störtas och smädas. Min förhoppning är att det sker snarast – även om de ännu så länge skyddas av betongens Sverige. Det svenska samhället lider av en allvarlig sjukdom, som de politiska klassen således bär ansvar för.
