Bilden är från Lidingö stadshus, där en utställning av ”konst” äger rum fortlöpande, vilket är bra. En del verk är kreativa och krävande vad gäller artistens hantverk och ambitioner. Men ett och annat är det jag kallar demokratisk konst. Det vill säga ting som vem som helst – även av misstag – kan åstadkomma. Skapelser som framstår som rent strunt (eller smutsigt). Alltså som sopor.
På grund av mediernas sk konstkritiker lanseras både det ena och det andra som verkar ha släpats in av katten. Vad sägs om det smutsiga lakan som jag fotograferat häromdagen i stadshuset. Förmodligen har skapelsen en titel som är så djup att den vill få oss att imponeras. Antagligen något om klimatkris. Men jag har inte noterat den, för en officiell förklaring gör inte saken bättre.
För mig är nämligen inte konstbegreppet demokratiskt. Det är fråga om kvalitet. Min åsikt är densamma om vetenskapen, exv vad som är bevisbart rörande orsaken till klimatets uppvärmning. Det är inte fråga om vad FN:s politiskt utsedda klimatpanel anser. Vetenskapliga frågor avgörs inte i politisk ordning – eller genom konsensus – såsom en gång i tiden Påvekyrkan bestämde att solen roterar runt jorden. Vetenskap är en allvarliga sak, som kräver en noggrann och försiktig bevisföring . Orsaken till uppvärmningen måste förklaras genom en kritisk diskussion. Men den vill FN, medierna, nationella politiker och Greta T inte veta av.
Då blir det som utställningen av smutsiga lakan på Lidingö stadshus. Det som borde vara något viktigt förvandlas till pajaskonster.
Jag är medveten om att förstå-sig-påare som Lars Vilks skulle anklaga mig för att inte förstå samhällskritiken bakom verket ifråga. Mitt svar är jag fått nog av sådant tänkande då jag ser den smörja av ting som omgärdar containarna på en näraliggande sopstation. Vad som är god konst är inte heller en fråga om konsensus, utan om existensen av kvalificerade uttryck i bild, färg eller form.
Torsten Sandström
