Sverige är ett skönt välfärdsland. Friheten är omfattande. Men politiker, myndigheter och media talar alltmer om vad du och jag får tycka och säga (och vad vi inte får tala om). Fram växer en ny religion med ett nytt prästerskap. Nu predikas inte längre Bibelns budskap, utan det goda samhällets politiskt korrekta moralvärderingar. PK-lärans bas är de mänskliga rättigheterna. Från dessa rättssregler flödar nu knippen med moraliska värderingar, i form av PK-normer, som rör minoriteters rättigheter, feminism, klimatförstöring, invandring, auktoritetskritik mm. Värderingarna står alltså i allmänhet på en rimlig grund.
Men problemet är att PK-eliten - liksom flydda tiders präster - hävdar ett åsiktsmonopol. Den som inte anpassar sig fullständigt hånas. Hon och han påklistras alla möjliga slags nedsättande etiketter. Media pläderar betongfast för den nya PK-läran. Debattinlägg som går emot refuseras. Banne den som säger nå´t annat! Samtalet vid kaffebordet på jobbet tystnar. Du blir osäker...
PK-läran och PK-samhället blir på så vis ett allvarligt hot mot vår åsiktsfrihet. Anti-PK-bloggen vill problematisera och kritisera den nya PK-religionen och dess predikanter. Min blogg står nämligen på det fria ordets sida! Templet från antikens Aten får symbolisera det fria samtalet.
I USA pågår som bekant presidentval mitt under en pandemi. I Sverige går folk till fabriksjobbet eller skolan mitt under en pandemi.
Och så ser vi statsvetaren Ohlsson förvånas över att V-partiet hotar med misstroendevotum – som de själva inte vill veta av och sannolikt aldrig kommer att verkställa.
Ofta undrar jag över om journalister lever i en annan värld – helt utanför verkligheten. Men så inser jag att de ständigt drivs av sina politiska agendor i vänsterliberal riktning. Givetvis vet Ohlsson att grundlagen inte gör något undantag för pandemier. Men hans rädsla för att L-partiet – Bonniers skyddsling – ska utraderas i ett extra val är så stor att han förlorar sansen. Om något är absurt så är det hans svårighet som publicist att skilja mellan politiska känslor och verkligheten. Han är tyvärr inte ensam.
EXIT ONLY. Utgör inget hinder för höga politiker. Källa DPLA.
Realtid berättar den 7/10 så här om den kommande börsintroduktionen av Offentliga hus AB:
Med profiler som Carl Bildt och Björn Rosengren i styrelsen gör sig Offentliga Hus redo för en börsnotering på Nasdaq First North Premier Growth Market
Noteringen kommer att ske senare under oktober månad och ska ge bolaget ett ekonomiskt tillskott om cirka 1,2 miljarder kronor, dels genom en nyemission och ägarförsäljning på 750 miljoner kronor, dels genom lösen av en revers på 415 miljoner kronor.
Någon kanske tror att Bildt och Rosengren är affärsexperter och att detta är förklaringen till deras styrelseposter. Det verkar inte alls rimligt.
Alla tänkande varelser inser att de ska agera frontfigurer då storföretaget ifråga ska kommersialisera lokaler för det offentliga (eller köpa fastigheter från det offentliga). Då ska de två herrarna – beroende på den offentliga motpartens partitillhörighet – fungera som dörröppnare. Alltså snacka, smörja, visa vägen, lägga till rätta osv. Givetvis mot fet ersättning.
Det är fullt klart att risken är stor att den offentliga motparten ger partivännen Bildt eller Rosengren en förmån som ett konkurrentföretag utan politisk dörröppnare saknar. De två herrarnas säljer med andra ord ut sitt politiska kontaktnät och smörjer motsidans personer. De rubbar med andra ord en fri konkurrens. Att den offentliga motparten på så vis riskerar att göra en sämre affär än vid en mer öppen affärsförhandling är uppenbar.
Därför är det inte förvånande att de privata storföretagen numera ofta enrollerar höga politiker för kontakter med en alltmer privatiserad offentlig sektor. Jag är en stor vän av privatisering. Men däremot en fiende till politikernas mygel på skattebetalarnas bekostnad.
Det är ruggigt att se hur höga politiker agerar – män som ofta tar stora och fina ord i sina munnar. Men i skumrask dunkar man sina politiska kamrater i ryggen då man hjälper det privata till en god affär med stat eller kommun. Samtidigt tjänar de avsuttna politikerna feta pengar på mygelkontakter med partikamrater. Det är just dörröppningen som de två får betalt för. För att de ser till att det privata – och indirekt de själva – gör en god affär.
Dörröppning har blivit metoden för den politiska klassens elit att tjäna grova pengar. Att effektiv lagstiftning mot detta saknas är enkelt att förstå.
