Som bekant har Mona Sahlin nyligen låtit publicera en skrift som tillverkats av en spökskrivare. Bara det faktum att en före detta partiledare för S-partiet inte själv kan hålla i pennan är ett dystert tidens tecken , särskilt som S-partiet skrytsamt talar om nationen som ett utbildningningsamhälle.
De stora mediernas anmälningar av boken är tämligen svala. Mest rör det sig typiskt nog om – vi lever ju under 2000-talets själskriser – försök till att kartlägga Sahlins psyke. Tydligt är att hon själv gärna bjuder in till sådana spekulationer. Men en närmast omöjlig uppgift. Och inte heller särskilt intressant är psykologiska gissningar om varför just hon gjorde si eller så. Förklaringen till personen Sahlin ligger nämligen, som jag ser det, inte främst på ett psykologiskt plan. Det är en sociologisk fråga.
Den läsare som undrar vad jag nu yrar om bör försöka spana efter sociala krafter bakom Sahlins politiska liv och leverne. Närmast kommer en anmälare i DN, Erik Helmersson, som efter i och för sig korrekta tuppräkningar av Sahlins tjogtals små och stora felsteg skriver att S-partiet framstod som ”en institution som fostrade människor att med maktens rätt tycka sig stå över såväl lag som moral. Kanske – förhoppningsvis – blev Mona Sahlin den sista i raden.”
Det är bra skrivet. Men förhoppningen om att hon blir den sista i raden är urbota naiv. Kom ihåg att Helmersson kommer från ett politiskt korrekt DN. Det innebär att han missar ett viktigt sociologiskt fenomen i sin analys av Sahlins liv i bokform. Det är en central pusselbit – förvisso ett tabu – som jag bloggat om åtskilliga gånger, nämligen att Sahlin är en ledande person inom den politiska klass som odlats i Sverige under mer än femtio års tid. Klassen har sin bas inom S-partiets rörelse, men syns också tydligt inom exv den före detta Alliansens partier. Innebörden är att politiker skolas från ungdomen, via politiska ungdomsorganisationer och uppåt inom partierna till allt högre positioner i det politiska livet. Om du talar vitt och brett samt är lojal mot partiet kan det gå bra. Du blir med andra ord yrkespolitiker. Och med detta följer ett liv inom nationens elit, vilket syns i karriär, löner, arvoden, reträttsposter, pensioner mm. Man kan säga att medlemmarna utgör en politisk adel, med de sköna villkor som förr tillkom grevar och baroner.
En medlem av den politiska klassen lär sig med andra ord att ta sin position för given. Han eller hon blir förblindad av sin överordnade sociala roll. Lagar och regler gäller inte fullt ut för politikens furstar. De allra flesta ledande politiker lyckas ändå navigera så att skandaler undviks, med resultat att de slutar på en hög och föga krävande position (sinekur) inom- eller utomlands. En riktigt golden handshake med andra ord!
Men en minoritet inom klassen lyckas inte med det. Där kan vi placera Mona Sahlin, utan att behöva räkna upp hennes alla fadäser och även de brott som kantat hennes liv inom Sveriges politiska klass. Hon är alltså inte typisk som klassmedlem, men ändå ett bra exempel på en politisk person, som föds in i ett parti och lever inom politiken större delen av sitt liv på synnerligen förmånliga villkor, utan att uträtta något som kommer att berömmas i nationens historieböcker.
Hon är förstås inte ensam. Men många manliga klassmedlemmar (och flertalet kvinnor) har klättrat på ett smartare vis, trots en och annan skandal. De kan idag sola sig i glansen från det politiska livets riddarhus. Sahlin får göra det bästa av situationen. Alltså slicka såren, urskulda sina många snedsteg och via spökskrivare försöka casha in bokroyaltyer som fickpengar.
Torsten Sandström
