Sverige är ett skönt välfärdsland. Friheten är omfattande. Men politiker, myndigheter och media talar alltmer om vad du och jag får tycka och säga (och vad vi inte får tala om). Fram växer en ny religion med ett nytt prästerskap. Nu predikas inte längre Bibelns budskap, utan det goda samhällets politiskt korrekta moralvärderingar. PK-lärans bas är de mänskliga rättigheterna. Från dessa rättssregler flödar nu knippen med moraliska värderingar, i form av PK-normer, som rör minoriteters rättigheter, feminism, klimatförstöring, invandring, auktoritetskritik mm. Värderingarna står alltså i allmänhet på en rimlig grund.
Men problemet är att PK-eliten - liksom flydda tiders präster - hävdar ett åsiktsmonopol. Den som inte anpassar sig fullständigt hånas. Hon och han påklistras alla möjliga slags nedsättande etiketter. Media pläderar betongfast för den nya PK-läran. Debattinlägg som går emot refuseras. Banne den som säger nå´t annat! Samtalet vid kaffebordet på jobbet tystnar. Du blir osäker...
PK-läran och PK-samhället blir på så vis ett allvarligt hot mot vår åsiktsfrihet. Anti-PK-bloggen vill problematisera och kritisera den nya PK-religionen och dess predikanter. Min blogg står nämligen på det fria ordets sida! Templet från antikens Aten får symbolisera det fria samtalet.
Ekobrottsmyndighetens åklagare Björn Rosenlöv skriver i Dagens Juridik om att klanerna inte bara hanterar droger utan också driver storskaligt fusk med assistansersättning. Hans bedömning ät att fusket omfattar minst 50% av all utbetald ersättning, dvs omkring 14 miljarder per år. Det har åklagare och polis känt till länge, säger han. Enbart en bråkdel av fallen ureds.
Bara under ett par veckor i september har den svenska kriminaldebatten öppnats upp. Sprickan i tystnadens mur har rämnat. Plötsligt sägs sanningar som tidigare varit tabu. Initierade om brottsligheten har sedan länge haft information från insidan, men det offentliga Sverige från topp till botten har haft munkavle. Sådant hände förr bara när diktaturer föll.
Tidigare har bloggare och andra samhällskritiker fått skit för att de spridit rasistiska fördomar om svensk brottslighet. Vi väntar – förmodligen förgäves – på ursäkter från landets politiska eliter. Och inte minst från deras vapendragare inom medierna. Vi fungerar som den tredje statsmakten. Det gör inte de.
SL rullar lika bra oavsett kön, etnicitet och politik. Borde inte medierna ta efter?
Sveriges Radios ledning ställs nu till svars för att SR inte har tillräckligt många olika nationaliteter i sina anställdas led. Det är den anställde Palmira Koukkari Mbenga som leder upproret. Radiochefen svarar att omkring 25%, alltså en fjärdedel, av personalen har utländsk bakgrund. Till saken hör att antalet utrikes födda i landet är 20% av totalbefolningen!
I flera bloggar har jag lyft fram oviljan att stå upp för att det offentliga Sverige måste bygga på kompetens och inte på kvotering. Personer med bäst utbildning och mest erfarenhet ska ges jobb inom stat och kommun. Urvalet ska inte baseras på de som är mest politiskt korrekta. När det gäller SR har därför Koukkari Mbenga inte minsta anledning att klaga. Hon tillhör redan en överrepresenterad grupp. Hennes krav på en bredare representation av olika spridd invandrargrupper – från Somalia, Afganistan och jag vet inte var – är absurt. För mig spelar det ingen roll om jag lyssnar till en smålänning eller till en palestinier – det är substansen, dvs kompetensen och sakligheten jag efterfrågar.
Den fråga som en förvriden svensk diskussion i grunden gäller är alltså kravet på kvotering. I stort sett varenda minoritetsgrupp ska representeras här och där. Enfrågemännsikor kvoteras i alltså in, Sveriges ska på så vis styras eller representeras av de mest jämlika i alla olika avseenden. När det exv gäller regissörer eller journalister bråkas det inte om vem som är bäst utan om vem som är mest jämlik. Därför arrangeras festivaler för kvinnliga regissörer, dirigenter, kompositörer, kockar, konstnärer och nästan alla andra kategorier. De får inte uppmärksamhet för att de är bäst – utan på grund av sin identitet. Jag vet faktiskt inte om jag ska skratta – för det är hög komik – eller gråta över föraktet för konkurrens och kompetens. I bräschen går feminismen som närmast blivit en svensk statsrättsliga dogm. De påminner om den franska revolutionens gormande fiskarkärringar och stickerskor. Längst bak traskar andra som har svårt att komma fram, varför de sluter sig samman och bildar en egen minoritetsgrupp med kravet: kvotering!
Upproret inom SR har ännu en viktig vinkling. Invandrare vill öka kvoten anställda och feminister vill flytta fram sina positioner. Ljudnivån i debatten är hög. Chefer visar förståelse. Tyvärr sker allt i politisk korrekt ordning. Minoritetsgrupperna brukar därför dra längsta strået.
Men ingen chef eller anställd hos SR talar om kvotering av politiska åsikter. Förklaringen är enkel för de ledande. En kvotering behövs inte, urvalet blir ändå sådant på grund av mängden svenska vänsterjouranlister på jakt efter jobb. Omkring 80 % av yrkeskåren är vänsterögd, visar vetenskapliga studier sedan länge. Dessutom påstås med emfas att alla journalister agerar politiskt oberoende. Ha, ha, ha! Politiker och medier uppfattar inte vänstervridning som ett samhällsproblem helt enkelt. Man vill ha det så.
När jag öppnar en tidning eller hör en rapport från SR/SVT blir det därför ibland svårt att avgöra om den mot förmoda rör en faktisk nyhet eller enbart en vanlig signal från någon kvotgrupp. Min slutsats är att Sveriges mediala värld – allmänt sett – är ett stort träsk. I en del av sumpen skriks efter kvotering, kvotering! Och in rekryteras journalister med rätt kön, rätt etnicitet, rätt åsikt osv. Från kvicksanden hörs rop som hävdar att journalister jobbar oberoende trots kön, åsikt politik och andra kvoteringsgrunder.
Jag känner att jag vill skrika. Mitt land är på fel väg. Det enda jag kan göra är att blogga.
