Sverige är ett skönt välfärdsland. Friheten är omfattande. Men politiker, myndigheter och media talar alltmer om vad du och jag får tycka och säga (och vad vi inte får tala om). Fram växer en ny religion med ett nytt prästerskap. Nu predikas inte längre Bibelns budskap, utan det goda samhällets politiskt korrekta moralvärderingar. PK-lärans bas är de mänskliga rättigheterna. Från dessa rättssregler flödar nu knippen med moraliska värderingar, i form av PK-normer, som rör minoriteters rättigheter, feminism, klimatförstöring, invandring, auktoritetskritik mm. Värderingarna står alltså i allmänhet på en rimlig grund.
Men problemet är att PK-eliten - liksom flydda tiders präster - hävdar ett åsiktsmonopol. Den som inte anpassar sig fullständigt hånas. Hon och han påklistras alla möjliga slags nedsättande etiketter. Media pläderar betongfast för den nya PK-läran. Debattinlägg som går emot refuseras. Banne den som säger nå´t annat! Samtalet vid kaffebordet på jobbet tystnar. Du blir osäker...
PK-läran och PK-samhället blir på så vis ett allvarligt hot mot vår åsiktsfrihet. Anti-PK-bloggen vill problematisera och kritisera den nya PK-religionen och dess predikanter. Min blogg står nämligen på det fria ordets sida! Templet från antikens Aten får symbolisera det fria samtalet.
Detta är min friserade version av Lööfs budskap, som på affischen vilseleder publikens tankar. Där talas det bara om skattesänkningar.
Jag har inget mot skattesänkningar eller lägre arbetsgivaravgifter. Men C-partiets snack är rena lurendrejeriet. Statens underskott ökar. Någon plan för att skära i slösande utgifter presenteras inte. Hålen ska fyllas med storskalig statlig upplåning. Och dessa lån måste givetvis betalas förr eller senare.
Hur underskottet i statens kassa ska finansieras (och på sikt elimineras) talar inte Lööf ett ord om. Skattehöjningar ligger alltså i pipelinen. Så typiskt för den felodlade politik partiet för. C-partiet bär ett tungt ansvar för Jöken och för att vi idag har en undermålig S-regering
Har du tänkt på hur det svenska samtalet ständigt kretsar kring en upphetsning över att människor i Sverige – och för den delen även utomlands – lever under olika sociala villkor. Politiker, medier, myndighetspersoner och privatpersoner förfärar sig var dag över att individer har sämre betalt än andra, bor mindre bra, har läge pensioner, semestrar mindre lyxigt, deras barn har billigare kläder osv. Det är en formlig svallvåg av daglig ångest över sociala skillnader. Jag kan förstå människors ogillande av att andra lever i nöd eller fattigdom. Men det svenska välfärdssystemet skyddar närmast helt svenskar från att hamna i detta fattigdomsträsk. En annan sak är att sjuka, missbrukare och invandrare ibland riskerar att vara utan pengar för sitt dagliga uppehälle.
Det är i allmänhet inte nöd och extrem fattigdom som bekymrar nationens likhetsvurmare mest. Det är mer vardagliga och mindre skriande skillnader som upprör folk, avseende mat, kläder, boende, skolgång, hjälp med läxläsning, studier od. Ibland framhålls en skilsmässa mellan makar som orsaken. I andra fall utländsk bakgrund. Men i samtliga fall görs det offentliga svenska samhället ansvarigt. Intryck skapas av att stat och kommun är något slags garanter mot all ekonomisk olikhet. Alltså inte bara mot nöd, utan också mot vanliga och naturliga skillnader i välfärden.
Jag tror att det finns flera förklaringar till att det svenska folket förvandlats till likhetskramare in absurdum. En rör missförstånd, en annan och viktigare är politiskt planerad och utbasunerad.
Missförståndet rör det offentligas roll enligt lagstiftningen. De svenska grundlagarna bygger inte på ekonomisk likhet mellan individer. Regeringsformen föreskriver däremot att det offentliga ska tillerkänna varje medborgare samma rättigheter mot stat och kommun. Här ska samma lagregler gälla, varför domstolar och myndigheter måste behandla rik som fattig exakt lika, enligt vad som sägs i landets många lagar. Myndiga medborgare i landet har alltså samma rättigheter. Däremot har omyndiga och utlänningar som bekant inskränkta rättigheter. Det senare har landets många barnrättskramare och asylvurmare svårt att förstå. Rättsordningen innehåller med andra ord en lagfäst och principiellt väl genomtänk skillnad mellan olika individer och deras rättigheter. Ändå förstår jag att det är möjligt att missuppfatta den demokratiska staten som en garant för att alla boende i landet ska samma ekonomisk status. Men denna tes vilar alltså inte rättsordningen på.
Den planerade likhetsdogmen har en politisk grund. Hundra år av svensk S-politik har byggt en bastant kollektiv likhetsgrund. S-partiet och regeringen lovar alla närmast samma levnadsstandard. Detta sker oftast genom att skillnader sägs vara orättfärdiga. ”Så här kan vi inte ha det” säger landets genom tiderna mest populistiska regeringschef (i hård konkurrens). Förklaringen till S-partiet likhetsdogmatik är främst politisk, men också delvis formad av välvilja. Som politiskt vapen är dogmer rena dynamiten, Sedan Rom byggdes har politiker förstått att röster kan vinnas i val genom runda löften. För S-partiet är ekonomiska bidrag deras främst röstmagnet hos mindre välbeställda och invandare.
Någon invänder kanske att det svenska likhetstänket inte kan skada. Jag håller förstås inte med. Jag har givetvis inget emot funderingar om att extrem fattigdom och utanförskap måste motverkas. Men allmän likhet i levnadsförhållanden är däremot såväl omöjligt att åstadkomma som politiskt skadligt. Se bara på de kommuniststater som har provat på likhetstemat. Katastrof för folk i allmänhet och gräddfil för eliten har blivit följden.
Även om det kan tyckas krasst att uttalas av en favoriserad måste ett gott samhälle bygga på spänningar mellan välbeställda och mindre gynnade. Skillnaden är faktiskt nyttig och medför en viktig drivkraft, konkurrens, för förändring och förbättring för den enskilde liksom för samhället. Som sagt talar jag inte nu om extrema skillnader rörande liv och död, utan om de smärre ekonomiska och kulturella differenser som politiker och medier mest ondgör sig över till vardags.
