Sverige är ett skönt välfärdsland. Friheten är omfattande. Men politiker, myndigheter och media talar alltmer om vad du och jag får tycka och säga (och vad vi inte får tala om). Fram växer en ny religion med ett nytt prästerskap. Nu predikas inte längre Bibelns budskap, utan det goda samhällets politiskt korrekta moralvärderingar. PK-lärans bas är de mänskliga rättigheterna. Från dessa rättssregler flödar nu knippen med moraliska värderingar, i form av PK-normer, som rör minoriteters rättigheter, feminism, klimatförstöring, invandring, auktoritetskritik mm. Värderingarna står alltså i allmänhet på en rimlig grund.
Men problemet är att PK-eliten - liksom flydda tiders präster - hävdar ett åsiktsmonopol. Den som inte anpassar sig fullständigt hånas. Hon och han påklistras alla möjliga slags nedsättande etiketter. Media pläderar betongfast för den nya PK-läran. Debattinlägg som går emot refuseras. Banne den som säger nå´t annat! Samtalet vid kaffebordet på jobbet tystnar. Du blir osäker...
PK-läran och PK-samhället blir på så vis ett allvarligt hot mot vår åsiktsfrihet. Anti-PK-bloggen vill problematisera och kritisera den nya PK-religionen och dess predikanter. Min blogg står nämligen på det fria ordets sida! Templet från antikens Aten får symbolisera det fria samtalet.
Den som varit ordförande för det statsbärande S-partiet garanteras en livränta, även om tiden för ledarskapet varit kort och slirig. Sådana är spelreglerna för den politiska klassens högsta division.
Nu gäller det Håkan Juholt, som inte en varit ledare under ett års tid. Efter en sejour på Island ska han nu uppbära fortsatt livränta i Sydafrika. Alltså en form av sinekur (ickejobb) som andra högt uppsatta politiker kvalar in för på din och min bekostnad.
Frågan är vad han ska göra där för att fördriva tiden. Hans afrikanska partikamrater är bra på korruption och har knappast något positivt att lära av Juholt som svensk ambassadör och bidragsutdelare.
I ett korrekt avgörande beslutar Diskrimineringsombudsmannen (DO) att det inte är diskriminering att damfotbollen löneläge är lägre än herrarnas. Det tycker inte Tidningarna Telegrambyrå, TT, som ska förmedla nyheter utan personliga åsikter. Man skriver nämligen något gåtfullt:
Det är inte lika lön för lika arbete inom den svenska landslagsfotbollen. Men spelarersättningarna är inte diskriminerande enligt lagen. Det har Diskrimineringsombudsmannen (DO) slagit fast.TT
Det vi ser är ännu ett exempel på den nya journalistetiken. Säg eller skriv vad du vill! Åsikter går före fakta! Särskilt statsfeminismens syn på Sverige.
Vem som helst bör kunna förstå att det inom kulturens värld är oerhört svårt att jämföra äpplen med päron. Måste alla konstnärer – män som kvinnor – oavsett kvalitet få lika mycket betalt? Måste författarnas royalties vare exakt liga höga i procent helt oberoende av efterfrågan eller försäljning? Måste damer som spelar inför nästan tomma fotbollsläktare – och med ett fåtal sponsorer – ha samma betalning som herrlirare? Alla bör inse att likalöner enbart kan fastställas för samma jobb på samma arbetsplats eller möjligtvis bransch av traditionell lönearbete, vilket inte proffsspel är. Förhållandena inom kultursektorn i vid bemärkelse är så speciella att könsdiskriminerande lönesättning enbart undantagsvis kan bli aktuell. Det borde även en journalist från en skrivarskola i Mörkhagen kunna inse!
Jag undrar därför om journalister saknar förmåga till objektiva analyser, där situationen X jämförs med den annorlunda Y-varianten.Där argument för respektive mot X och Y sakligt rapporteras, utan vinkling. För detta krävs förstås att skribenten frigör sig från sina egna personliga åsikter eller värderingar. Jag menar att dåtidens journalistmajoritet hade denna förmåga. I flera fall med lysande resultat.
Skillnaden med dagens journalister har flera förklaringar. En är tidningarnas chefer, som förr pekade med hela handen. Den stränge chefen tog fram rödpennan och strök bort ovidkommande personliga funderingar från nyhets- och faktarapporter. Sådana chefer är idag en bristvara inom mediehusen, där nya ideal och ideologier gäller, varom mera snart.
En annan är att mediernas konkurrens idag är större om annonsmedel mm, vilket gjort att enklare och mer underhållande material ges plats, dvs sådant som kan levereras av lägre betalda journalister, som inte klarar av stringenta resonemang. Därför köps dagligen massor av texter från TT, som på så vis sköljer över Sveriges medier.
En tredje förklaring är den ideologi som sprids via journalistseminarier od. Det rör sig dels om indivualismens budskap: du ska lita på dig själv och låta din identitet ta plats. Dels om globalismens tankemönster där teser om mänskliga rättigheter ständigt sätts fokus. Tillsammans skapar dessa (delvis motstående) tankar en sörja av åsiktsdrypande reportage. Sådant säljer ibland – se exv Expressen och Aftonbladet – och gillas därför av mediehusen ledningar som suktar efter annonsörer. Men även cheferna där är påverkade av nutidens individualism och globalismen. Framför allt av tjo och tjim inom nöjesvärlden.
En fjärde förklaring är den vänstervridning som skett inom journalistyrket under loppet av ett antal årtionden. Den är rimligt väldokumenterad forskningsmässigt. Dessutom tydligt upplevd av många sansade iakttagare. Den text jag kritiserat ovan – om kvinnliga fotbollsspelares ersättningar – följer vänsterns allmänna krav på ”likalön”, utan att ens vilja se olika bakgrundsfaktorer. TT-journalistens reaktion hör vi nästan dagligen på SR/SVT. På så vis utvecklas vänsterns flummiga feminism. Och den tar allt större plats i gammelmededierna, som framför vänsterns konservativa ideal, huggna i sten.
Helhetsbilden är tröttsam och i grunden allvarlig. Men min bild är banne mig sann!
I gårdagens SvD uppmärksammas ännu en konstutställning in spe. Tidningen lyfter fram två målningar som är sotgrå upptill och lite ljusare längst ned. Ungefär som på min bild ovan.
Det framgår att ”skaparen” vill uppmärksamma skogsbränder jorden runt. Han ”ville ge gestalt åt stämningen av undergång” skriver journalisten med huvet på sned.
Jag har tidigare bloggat om den nutida bildkonstens utveckling mot intet. Bilder som kan skapas av en apa med en sprayburk. Och så pang på med en titel, som i sotmolnets fall påstås heta Munken vid havet/Röda havets delning. Sist men inte minst måste en politisk korrekt förklaring anges av personen bakom verket. Det tycks som en apa klarar av det…
Vad är det som gör att en person nuförtiden kan förmå en gallerist att ställa ut något liknande och få en förstående artikel av en journalist (som jag dessutom betalar internetprenumeration för)? Svaret måste vara skapandets nivellering till intet gräns. Vem som helst ska kunna göra vad som helst inom kulturens värld, om personen så önskar. Krav på kompetens är något konservativt och auktoritärt. Tanken är en spegelbild av demokrati. Tala om vilken vrångbild det är!
