För mig är det närmast ofattbart hur landets globalister vägrar att se verkligheten, dvs de allvarliga utvecklingstendenser som syns inom EU. Stora ord om vikten av större gemenskap. I praktiken mer överstatlighet. Och så tystnad om ytterst oroande tecken på sönderfall och penningslöseri i kolossalformat.
Vi hör igen talas om hur vissa sydeuropeiska nationen missbrukar sitt medlemskap i unionen för vilket flera av dem uppbär miljardbelopp i bidrag. Nu tänker jag exv på den försäljning av pass som Cypern sysslar med. Med en axelryckning tillåts nationen sälja tudentals inträdeskort till varje land inom EU, till glädje för ryska, ukrainska oligarker och andra skurkar. De ges på så vis möjlighet att tvätta sina pengar inom EU. Till detta kommer redan känt fiffel – exv hos Malta – i form erbjudanden om penningtvätt, brevlådeföretag och storskalig skatteplanering.
En fundering över varför detta kan ske och varför korruptionen fortsätter i stort sett hela södra Europa (inklusive Frankrike och Belgien) är att unionens ledarskap är splittrat och svagt. Många förfasar sig över att Libanon i sönderfall har ett kvoterat ledarskap, där olika fraktioner – framför allt religiösa – ges makt över nationens ledning. Men det är ju precis vad som händer också inom EU. Här utgörs inte ledningen av de mest kompetenta politikerna. Tvärtom är det B-laget som sitter på en rad centrala poster inom Kommissionen och EU:s låtsasparlament. Sveriges representeras i Komissionen av Ylva Johansson – en karriärist och fd kommunist som varit gift med höga politiker, först en från VPK och sedan med sonen Åsbrink från S-partiet. Att det rör sig om kvotering blev fullt tydligt genom tydliga feministiska direktiv inför valet av nuvarande kommissionärer.
Men inte nog med detta. Än värre är libaniseringen (i likhet med vad som sker i Beirut). Var och en av de 27 medlemsnationerna har rätt att utse en kommissionär. Alltså även penningtvätts- och fiffelnationer, inklusive före detta kommuniststater med en flödande korruption. Vad kan vi vänta av en sådan unionsledning, som mest påminner om plockepinn? Ja, inte är det kloka beslut, utan i stället revirpinkning, mutor, lobbying och liknade bad management – alltså precis som i dagens Libanon på katastrofens brant.
Jag har ofta bloggat om min positiva inställning till en europeisk gemenskap för handel, affärer och transporter. För det räcker en mindre organisation i stil med fd EG/EEC. Och därmed ett ledarskap med A-lagsspelare, som inte nödvändigtvis kvoteras in nationellt eller via kön, utan på grund av kompetens. Dessutom bör medlemsantalet minskas. För att kvala in i gemenskapen måste varje nation uppfylla höga demokratiska krav. Avvikelser från dessa ska kunna medföra ett snabbt beslut om uteslutning ur gemenskapen. En sådan gemenskap är förstås billigare att hålla i drift, varför dagens enorma bidrag från framgångsrika stater till söderns gamla bossvälden kan slopas.
Som det ser ut idag är det alltså inte underligt att EU stegvis faller samman. Tyvärr måste man tala om ett förfall, som är förutsebart och därför i grunden planerat, till och med. EU är med andra ord en eländig historia.
Torsten Sandström
