Sverige är ett skönt välfärdsland. Friheten är omfattande. Men politiker, myndigheter och media talar alltmer om vad du och jag får tycka och säga (och vad vi inte får tala om). Fram växer en ny religion med ett nytt prästerskap. Nu predikas inte längre Bibelns budskap, utan det goda samhällets politiskt korrekta moralvärderingar. PK-lärans bas är de mänskliga rättigheterna. Från dessa rättssregler flödar nu knippen med moraliska värderingar, i form av PK-normer, som rör minoriteters rättigheter, feminism, klimatförstöring, invandring, auktoritetskritik mm. Värderingarna står alltså i allmänhet på en rimlig grund.
Men problemet är att PK-eliten - liksom flydda tiders präster - hävdar ett åsiktsmonopol. Den som inte anpassar sig fullständigt hånas. Hon och han påklistras alla möjliga slags nedsättande etiketter. Media pläderar betongfast för den nya PK-läran. Debattinlägg som går emot refuseras. Banne den som säger nå´t annat! Samtalet vid kaffebordet på jobbet tystnar. Du blir osäker...
PK-läran och PK-samhället blir på så vis ett allvarligt hot mot vår åsiktsfrihet. Anti-PK-bloggen vill problematisera och kritisera den nya PK-religionen och dess predikanter. Min blogg står nämligen på det fria ordets sida! Templet från antikens Aten får symbolisera det fria samtalet.
I dagens SvD får Ohälsomyndighetens chef plats för sin falska bild av hur myndigheten lyckats hantera coronaviruset:
Carlson: Vår bedömning har visat sig vara korrekt
Trots Sveriges placering i dödsstatistiken vidhåller han således att man har lyckats. Med ”korrekt” måste han ändå mena att nationens strategi minskat virusets skadeverkningar. Alltså agerar Carlsson som Löfven: ”förneka den dystra verkligheten – påstå att nationens strategi varit korrekt”.
SvD sprider på så vis ett falskt budskap. Rubriken fungerar nämligen så. Människor som inte tänker efter själva eller orkar läsa vidare säger: okej, det gick väl bra då. Rubriken bord ha varit något i stil med: ”Carlsson förnekar en felaktig strategi.”
Svenska medier bidrar på så vis – och i flera liknande former – till en förnekelse av verkligheten. De påstår att andra sysslar med fake news, men hur agerar man själv? Medierna kritiserar inte den offentliga makten. I stället politiserar mediehusen och slätar över politikernas fadäser. Att det händer i SvD, som får 40 miljoner kronor per år från staten i pressbidrag, är värt en fundering. Även på andra sidor i SvD ges ofta plats för tankar från vänster, förmodligen som tack för bidragen och hopp om framtida. Inte minst på debattsidorna presenteras tankar som aldrig annars skulle publicerats i en moderat tidning.
Lars Arrhenius har utsetts till ny Diskrimineringsombudsman (DO) i Sverige.
Förr fanns det höga statstjänstemän som tillsattes på sakliga grunder, dvs det som kallas ”förtjänst och skicklighet”. Att ämbetsanställda skulle vara politiska oberoende ansågs som självklart. Politiska tjänstetillsättningar var en styggelse. För att kontrollera de offentliga funktionärerna fanns ett omfattande ämbetsansvar, med straff i Brottsbalken. Inte för att den offentliga administrationen funkade klanderfritt. Men det blev i alla fall rättsskandaler då och då. Och ibland räfst och rättarting.
Nu är det tyvärr inte längre så. Tillsättning av en myndighetschef med politisk bakgrund är mer regel än undantag. Med eller utan partiböcker väljs lydiga och slätkammade. Hörsamma chefer följer snabbt informella signaler från regeringen. Oftast är de självgående med S-ideologin som ledstjärna. Den heter Kollektivens Samhälle. Ämbetsansvaret är i huvudsak spolat, genom en reform – eller snarare ”deformering”, av Olof Palme. Sådant är läget i Sverige, där folket hukar under byråkratin och den politiska klass som gett uppdragen. Och politikerna skryter om att vi är ett föredöme. Danskar och norrmän skrattar på sig av att höra den svenska chauvinismen. Övriga världen tror det är fråga om svensk ohälsa – kanske någon av bokstavskombinationerna SAP, LO och ABF
Rubriken ovan hjälper oss att förstå varför de politiska tillsättningarna är allvarliga. Lars Arrhenius är en S-anhängare som ”brinner”. Han är jurist. Som sökande till en domstolstjänst skulle motiveringen – att han brinner – vara skrattretande. En jurist ska passivt följa gällande regler, utan att själv vilja driva en särskild linje. Ungefär som gamla tiders ämbetsmanna-anda, då den var som bäst.
När det gäller landets många ”Korstågsmyndigheter” hamnar alltså juridiken i bakgrunden. Här gäller det att flytta fram politiska positioner. Det är sådant som myndigheter i stil med DO, Jämo, BO och många, många andra sysslar med, dag ut och dag in, utan att det står skrivet i någon grundlag. Därför blir cheferna brinnande sossar. De producerar många fler ord och dimridåer än praktiska lösningar. De ska nämligen legitimera att allt står rätt till i underlandet Sverige.
Nu har alltså den svenska ämbetsmannen brunnit upp och gravsatts. Ansvarsutkrävande behövs heller inte i och med att alla – även offrentliga chefspersoner förstås – är offer för sociala omständigheter. Det är inte deras fel om det går fel, det är strukturerna som styr deras handlingar. I askan efter branden syns ansvarslöshetens Mekka. Ansvaret för branden bär landets politiker med chefspyromanen Palme i spetsen.
