Följande rubrik syns i Sydsvenskan efter att två unga män, 18 och 19 år, som dömts för att de sysslat med dödlig hantering flytt från Råby. De har fått vapenhjälp utifrån, personer som hjälpt dem rymma. Råby saknar höga stängsel och staket och är alltså enkelt att rymma från.
Facket: Sociala medier möjliggör rymningar
Facket menar vidare att Barnkonventionen har lett till större problem med rymningar.
Fackets reaktion ger en blixtbelysning av det svenska samhällets inställning till grova brott av ungdomar. För det första placeras mördare i ungdomshem som inte uppfyller rimliga krav på rymningssäkerhet, i form av staket och långt gående kontroller. Bara detta är en gest till mördaren att samhället ser milt på gärningen. Samhället signalerar alltså mildhet och slapphet även inför de allra allvarligaste brotten.
För det andra skyller facket på sociala medier, som givetvis kan fungera som en kontaktväg inför flykt. Men i själva verket är det statens underdimensionerade fysiska och personella inlåsningsapparat som är huvudorsaken till flykten. Råby tycks sakna stängsel som försvårar in- och utträde. Och personalen saknar exv el-pistoler ed. Men detta är inte politiskt korrekt att säga. Att skälla på mobiltelefoner är däremot OK. Men att ta ifrån brottslingar telefoner är förbjudet. Vilken idésörja! Allt bottnar i fackens benägenhet till vänstersympatier för brottslingar som samhällsoffer.
För det tredje är det intressant att Barnkonventionen lyfts fram som ett problem att hålla unga mördare inlåsta. Barn som är mördare måste nämligen ha telefoner, enligt S-partiets ideologi. Skydd för kriminella barn ansåg fd Barnombudsmannen Lena Nyberg i själva verket vara konventionens syfte i ett uttalande innan rymningen skedde. Nu verkar båda brottslingarna ha passerat den 18-årsgräns, där barnlagstiftningen upphör att verka. Men ändå ges en inblick i vilka skadeverkningar som en tillämpning av den lagreglerade barnkonvention får. Även för allvarligt kriminella tolkas lagen som en hjälpande hand – reglerna ska brukas så att kontakter underlättas med utomstående.
Jag menar inte att Sverige ska välja en brutal kriminalpolitik. Men den måste ändå kraftigt reformeras och bli hård för allvarliga brott eller brutala handlingar av unga. Dessutom krävs brant stegrade påföljder för upprepning av mindre allvarliga brott. Därför måste en ung mördare få ett mycket kännbart straff innebärande rejäl isolering. Framför allt måste anstalterna försöka säkra att allmänheten skyddas från rymningar och nya brott. Alltså en lång inlåsning med väl tilltaget geografiskt avstånd från hjälpande klaner (och på så vis även från anhöriga).
Vi läser i tidningarna om en ung man som dömts för många tiotals olika brott, knark, bilstölder, våld mm. Det resulterar i samhällstjänst (på en kyrkogård?) samt hjälp av Socialbyrån till eget boende. Efter flera resor blir det ungdomshem i tämligen öppen regi. Tagen för ny brottslighet gör mannen endast ett kortare besök på polisstationen, innan han släpps fri. Efter en tid döms han till ett kortare fängelsestraff. Väl ute kör han omgående i 100 knutar ihjäl en person med en bil han stulit. Givetvis saknar han körkort. Vilket budskap ges killen ifråga av det svenska samhället och rättsvården? Jag menar att budskapet är katastrofalt dysfunktionellt.
Det svenska rättssamhället har av politikerna helt enkelt getts lagregler som föreskriver stor passivitet och betydande förståelse för kriminella som samhällsoffer. Nu har nationen länge nog prövat kriminologernas undfallenhetsdirektiv, dvs mantrat ”fängelse funkar inte”. Men effektiv inlåsning har inte prövats för unga. Hursomhelst kan ordentligt instängda personer inte begå nya brott, så länge de sitter bakom galler. Det är alltså hög tid att välja en ny, tuffare och mer förnuftig kriminalpolitik. Framför allt för unga, som idag lärt sig att man inte behöver ta domstolar och straff på allvar. För detta krävs en ny svensk regering. S-partiet är nämligen kört!
Torsten Sandström
