Anti-PK-bloggen

Jag har tidigare bloggat om att Datainspektionen (DI) borde ges nya direktiv och få personalen nedskuren till minst hälften (i ett första steg). Orsaken till min kritik är en mångårig absurd tolkning av regleringen om dataskydd. I stället för att satsa på en förnuftig tolkning av ett begränsat antal centrala integritetsfrågor så jagar DI:s byråkrater landets myndigheter och beslutsfattare med verklighetsfrämmande förbud. Man vägrar att lyssna till vanliga människors syn på integritet och hoten mot privatlivet. Här följer ett exempel som jag nämnt i en tidigare blogg och som nu dömts av Förvaltningsrätten i Stockholm.

Skellefteå kommun använde i ett pilotprojekt ansiktsigenkänning för att registrera elevers närvaro. Projektet omfattade 22 elever under tre veckor. DI beslutade att kommunen brutit mot dataskyddsförordningen (GDPR) och tilldelade kommunen en sanktionsavgift på 200 000 kr samt en varning. Men kommunen invänder att samtycke till behandling av personuppgifter har lämnats av både eleverna och vårdnadshavarna. DI menar däremot att ojämlikhet mellan den personuppgiftsansvarige (kommunen) och den registrerade (eleven) är en faktor av avgörande betydelse för om ett samtycke ska kunna anses frivilligt.

Förvaltningsrätten gör armkrok med DI. Då skolan utgör en verksamhet som har mycket tydlig makt över eleverna – i allmänhet barn – kan samtycke, enligt DI, inte utgöra laglig grund för den behandling av personuppgifter som det överklagade beslutet omfattar. Förvaltningsrätten gör därför samma bedömning som DI och avslår kommunens överklagande.

Skolan är skyldig att kontrollera elevers närvaro. Detta tar sammanlagt avsevärd lärartid i anspråk om man ser uppgiften i ett nationellt perspektiv. Genom datorer underlättas förstås kontrollen. Om såväl elever som föräldrar godtagit kontrollen bör det enligt min mening vara fritt fram.

Men inte i storebrors Absurdistan! Här slår både DI och Förvaltningsrätten in en kil mellan skola (kommun) å ena sidan och föräldrar och barn å den andra. Alltså ännu en systemfientlig (och kontraproduktiv) insats av två statliga myndigheter. Barnens samtycke anser storebror således inte vara bindande – eleven anses beroende av skolan makt. Men skolplikt gäller ju för fasen! Jag anar att domstolens dom i grunden baseras på barnens så kallade rätt, enligt den lagstiftning som nyss gjort Barnkonventionen till gällande rätt. Domen visar alltså på konventionens befarade negativa funktion i svensk lagstiftning. Tolkningen av barns rätt är nämligen som att spela dragspel. Hej och hå!

Dyrbar lärartid måste alltså offras på personlig kontroll på grund av att barn påstås vara tvingade att ge sitt samtycke till datoriserad kontroll. Som om tvånget blivit mindre vid personlig kontroll genom en lärare! Trots skolplikt måste alltså varje år miljontals kronor slängas bort på personlig kontroll bara för att jurister inte vågar tänka förnuftigt. DI:s och domstolens egendomliga principer undergräver skolans försök att använda lärartiden till kunskapssamhällets och elevernas bästa. Någon invänder kanske att Absurdistan inte lägre är ett kunskapssamhälle. Jag är beredd att hålla med.

Min förhoppning är ändå att Skellefteå kommun överklagar.

Torsten Sandström

Det sägs att nutidens tänkande präglas av jämlikhet även på så vis att varje idé är lika bra som någon annan. Frånsett förstås tankar som avviker från vänsterns ideologi. Och det är just denna som är motorn i det tankesystem där allt är lika sant och riktigt som något annat inom åsiktskorridorens gränser.

I mina bloggar har jag lyft fram flera exempel på nivelleringen. Ofta har det rört sig om ett betongfast likhetstänk avseende individers identitet. Men jag har också berört olika kulturinslag. Ett idylliserande program på SR P1 häromdagen gav mig ytterligare ett exempel, som Expressen för övrigt kritiskt uppmärksammat för omkring ett år sedan.

Det rör sig om ett statligt miljonbidrag till en ”konstutställning” i Nordmaling. Pengarna tycks ha fallit ut för att för att sökanden kommit på en så bisarr idé att den helt enkelt måste anses genial och ges stöd. Alltså enligt vänsterns konstideal: allt är konst! Den nyfikne läsaren undrar vad det kan var som är så utmärkt att det är värt en miljon av skattebetalarnas pengar på ett bräde? Projektet avser inte konst för vanliga människor. Inte heller kultur för eliter, som annars är brukligt. Nej, nu är det fråga om konst för djur, växter, insekter och svampar. Dessa ska njuta av konsten inom ett särskilt utstakat markområde, om jag förstår saken rätt. Publiken är alltså omänsklig. Den kan inte heller tala. I några fall kan den inte ens tänka i vanlig mening. Publiken är djur, insekter och svampar.

Projektet är alltså ännu mer utmanande än Gudrun Schymans installation i Almedalen då hon i protest eldade upp 100.000 kronor i sedlar. I Nordmaling rör det sig om 10 gånger så mycket pengar. Alltså större uppmärksamhet och ett avancerat konstprojekt. Dessutom slängs statliga medel bort. Och målgruppen – konstnjutarna – går inte ens att kommunicera med på ett känt språk. Flertalet av dem har ingen aning om att de står inför ett konstverk. Men det spelar ju ingen roll för nutidens kulturtalibaner. Enligt dem finns det nämligen inga gränser för vad som ska kallas konst. Hitta bara på något riktigt konstigt. Allt är konst och därför kan inte något särskilt känneteckna den kultur som är berömvärd.

I verkligheten har den svenska konstvärlden blivit ett fattighus. Tomt på geniala idéer. Men en socialbyrå dit alla med galna tankar kan söka sig för att få ett penningbidrag. En slant utan särskild krav på synbara insatser. I fallet Nordmaling kan inte ens målgruppens uppfattning av konsten utvärderas. Att den inte ens insett att den ställts inför konst är ställt utom tvivel, enligt vetenskapens nuvarande position.

Se exempel på statens främsta konstutställning: Nationalmuseum. Där ställs ett av Zorns mindre betydande konstverk ut med en nedsättande skriftlig kommentar (en skylt vid sidan om målningen) med kritik av Zorns verklighetsbeskrivning. Sveriges mest internationellt kända svenska målare i modern tid hånas på grund av hans kön, kvinnobild och konstsyn. Men på samma museum ställs i dagarna ut ett antal festklänningar som Sara Danius burit. Hon är kvinna och feminismen är S-statens ideologi. Hon har inte ens sytt kläderna själva. Men däremot sagt de rätta orden om männens härskarmakt. Och vips blir det fråga om konst i den nutida nollgraderade sorten, där allt är gott oavsett prestationens genialitet. Bildkonst rör sig inte längre om avancerade former och färger. Det räcker med jippon och oklara ord.

Den som liksom jag tror på upplysning är övertygad om att vänsterns tankefattiga kultursyn med tiden kommer att försvinna. På samma vis som kyrkans bibliska bild av människans roll gick under på grund av tankar av exv Voltaire och Darwin. Förnuftet segrade. Nutidens mörkerkrafter inom kulturen kommer också att föras över till historiens skräpkammare. Det är bara en tidsfråga. Men hur mycket spektakel, skattepengar och medialt beröm måste slösas bort innan mörkrets folk utvisas? Förmodligen måste vänsterns politiker först gå till skamvrån.

Torsten Sandström