Visste du att regeringen har en särskild utredare för förstärkt minoritetspolitik? Så är det och han heter Lennart Rohdin och är L-partist. Som man kan vänta är han bekymrad över att romer, samer, judar och andra svenska minoritetsgrupper inte uppmärksammas i samma utsträckning som hänt genom den nuvarande medievågen om Black lives matter, BLM.
Det är ingen tvekan om att några av de svenska minoritetsgrupperna utsatts för hemska sociala övergrepp i historisk tid, fram till för omkring 70 år sedan. Den flagranta eller tydliga diskrimineringen tillhör således flydda tider. Okej, att spår kanske syns än idag, men det tillhör ovanligheterna. I nutid är det främst de nyanländas grupper som emellanåt utsätts för kränkande särbehandling. Ändå är det enligt min mening alltför starkt att tala om en svensk rasism.
Varför står frågan om minoritetskränkningar ändå så högt upp i det svenska mediala samtalet? Varför en särskild utredare år 2020? Varför kan USA-händelser dra igång en omfattande BLM-diskussion i Sverige?
En del av svaret beror på den pågående avkollektivisering som Sverige upplevt sedan flera årtionden. S-partiets korporativa ledarskap avvecklas sakta och ersätts med den individualism som är normal i ett demokratiskt samhälle. Nationen är är ännu inte fri, men nationen genomsyras i stället alltmer av individens credo. Envar sin egen smed.
En annan del av svaret ligger i det identitetstänk, som sprider sig i individualismens spår. Alltså ett skeende som påminner om #Me too-rörelsen för något år sedan. Det startade med en USA-kampanj, en präriebrand, som nu slocknat, varefter ett antal otrevliga manspåhopp vaskas fram ur askan.
Bakgrunden är uppenbar. Vänstern har hamnat i politisk kris. De gamla klasskampsparollerna går inte längre hem. Arbetarna besöker inte längre fackmöten eller kurser hos ABF, utan sitter hemma och ser på amerikanska filmer på Internet eller foton från vännerna på Facebook. För att få uppmärksamhet tvingas därför politiker och vänstermedier att hitta nya problemformuleringar, som kan utmålas som elände och ge grund för politiska rörelser, lagstiftning och rättsliga insatser. Det är på så vis som den nya identitetspolitiken har fått livsluft. Kön, hbtq och alla möjliga minoritetspositioner passar utmärkt som arena för evigt vinklade reportage och politiska diskussioner.
Det finns ytterligare ett skäl till att minoritetsintressen hamnar i fokus. Denna orsak är av allvarligare karaktär. Jag menar nämligen att upphetsningen kring minoritetsproblematiken – som idag oftast avser frågor med perifer samhällstyngd i praktiken – fungerar som en metod för att dölja den svenska nationens flerfaldiga och påtagliga strukturproblem. Jag tänker på skola, integration, kriminalitet, bostäder, skatteslöseri, byråkrati, brist på försvar osv. Framhävandet av identitet och individ är alltså en medveten kringgående rörelse. Man talar inte om de stora politiska frågorna, utan sätter sökljuset på identitetsaspekter av mindre bäring. Jag anser som nämnts att frågorna har lägre dignitet – dagens minoritetskonflikter saknar allvarlig karaktär och frågan har resulterat i år av lagstiftning och andra omfattande samhällsinsatser.
Slutsatsen är därför klar. Vänsterliberalernas fokus på kön- och minoritetsfrågor syftar till att slå rosa dunster i allmänhetens ögon. Genom att formulera ett mindre samhällsproblem som huvudfråga undgår politiker och medier ansvar för sin skriande passivitet rörande strukturfrågorna. Det rör sig med andra ord om ännu ett försök till politiskt trolleri. En form av populism. I stället för att driva strukturpolitik lyfter trollkarlen fram ett antal identitetskaniner ur sin svarta hatt. Simsalabim! Ett förvånat svenskt folk vet inte vad man ska tro. Men mängden högljudda vänsterliberala politiker – stödda av landet medier – medför att många ändå tror att Sveriges minoriteter har det förfärligt. Hokus-pokus! Och många fortsätter att lägga sina röster på V, S, Mp, C och L! Sådan är politiken i den nation som tror sig vara ett föredöme för världens folk!
Torsten Sandström
