För S-partiet finns ett överordnat mål. Trots stegvis sjunkande stöd i riksdagsvalen sedan 1970-talen – och en majoritet ”borgerliga väljare idag – så har S-partiet bestämt sig för att välja regeringsmakten till varje pris. Det finns flera orsaker. Den främsta är att en månghövdad politisk klas(s) måste trygga sin ställning som yrkespolitiker för att försörjas. Att man även hoppas nå kompromisser med ett inslag traditionell kollektivism och bidragspolitik tillhör förstås bilden. Det gör att S-partiet kan spela ut ett annat mantra: höj skatterna och ge ut bidrag.
Jag menar att den tysta dogmen ”makten framför allt” är en samhällsfara. Det finns flera skäl som talar för det. Det första har redan nämnts, nämligen att politikerna inte för ett ärligt samtal med väljarna vad som ska åstadkommas. I och med att det primära intresset blivit att bevara de egna yrkespolitikernas jobb så omöjliggörs ett ärligt samtal. Väljarna måste hela tiden räkna med denna baktanke, dvs att det inte är ett löfte de hör. Många gör det. Men många är naiva och vill tro på de reformer som utlovas, utan att inse det överordnade villkoret om partiets maktposition.
På så vis blir det faktiskt politisk omöjligt för S-partiet att tala sanning. I maktställning måste man ständigt skyla över de brister som samhället har och som partiet faktiskt bär ett tungt ansvar för. Detta syns tydligt inom politikområden som bostad, skola och klankriminalitet. Det går ju åt pipsvängen för Sverige här. Samtidigt finns det tydliga orsaker i S-partiets hyresgästmaffia, i en oförståelse för kunskapsskolans behov samt i en slapp kriminalpolitik blandad med LO:s vägran att öppna för jobb med lägre löner för outbildade nyanlända. Om detta kan inte regeringspartiet tala utan att mörka och även ljuga. För S är det omöjligt att erkänna att invandrande ungdomar står för den största delen av det våld och blod som syns runtom i landet. Därför ljuger statsministern och pekar i stället ut brats från Danderyd som ansvariga i egenskap av knarkköpare.
Dogmen om ”makten framför allt” hindrar följaktligen ett ärligt och öppet samtal. Det medför hisnande avhopp från vallöften med bred förankring inom den egna väljarkåren. En kraftig svensk majoritet svenskar vill idag begränsa invandringen. Men som bekant driver regeringspartiet Mp motsatt politik. Och bakom Mp tycks C-partiet sluta upp. S-partiet talar fortfarande om en begränsad invandring, men saknar alltså möjlighet att realisera den politik man hävdar, på grund just av att den heliga regeringsmakten hotas.
Samhällelig maktlystnad är ett välkänt psykosocialt problem. Money is King säger ibland affärsvärldens miljardärer. Politikens bossar menar tyst att Power is King. Givetvis är det omoraliskt att det goda samhället ska styras av dubbla politiska budskap och rentav lögner. Den politiska klassen menar att det inte är fråga om lögner, utan om pragmatik eller ”politikens villkor”. Men innerst här det fråga om att bluffa och ljuga för att främja yrkespolitikernas intressen. På så vis blir framväxten av en politisk klass ännu ett tungt svensk strukturproblem.
Jag hör aldrig någon riksdagsledamot eller annan politisk höjdare tala om saken. Aldrig heller någon som pläderar för mer direkt demokrati i form av personval (i stället för partival) eller grundlagsreglerad möjlighet för folket att (med stöd av ett föreskrivet antal tusen medborgare) genomdriva petitioner om att en lagstiftning ska underkastas folkomröstning.
Många politiker fnyser åt sådana påfund och utmålar dem som naiva och fåniga. Tacka för det! Det rör sig ju om yrkespolitikernas maktställning. Men i min värld är krav på direkt demokrati inte något som politiker ska håna. Det rör sig tvärtom i grunden om en rörelse som lever i harmoni med tesen om att ”all offentlig makt i Sverige utgår från folket”, som portalparagrafen i Regeringsformen lyder. För att undvika fake news borde formuleringen lyda: all offentlig makt utgår från den politiska klassen.
Torsten Sandström
