Sverige är ett skönt välfärdsland. Friheten är omfattande. Men politiker, myndigheter och media talar alltmer om vad du och jag får tycka och säga (och vad vi inte får tala om). Fram växer en ny religion med ett nytt prästerskap. Nu predikas inte längre Bibelns budskap, utan det goda samhällets politiskt korrekta moralvärderingar. PK-lärans bas är de mänskliga rättigheterna. Från dessa rättssregler flödar nu knippen med moraliska värderingar, i form av PK-normer, som rör minoriteters rättigheter, feminism, klimatförstöring, invandring, auktoritetskritik mm. Värderingarna står alltså i allmänhet på en rimlig grund.
Men problemet är att PK-eliten - liksom flydda tiders präster - hävdar ett åsiktsmonopol. Den som inte anpassar sig fullständigt hånas. Hon och han påklistras alla möjliga slags nedsättande etiketter. Media pläderar betongfast för den nya PK-läran. Debattinlägg som går emot refuseras. Banne den som säger nå´t annat! Samtalet vid kaffebordet på jobbet tystnar. Du blir osäker...
PK-läran och PK-samhället blir på så vis ett allvarligt hot mot vår åsiktsfrihet. Anti-PK-bloggen vill problematisera och kritisera den nya PK-religionen och dess predikanter. Min blogg står nämligen på det fria ordets sida! Templet från antikens Aten får symbolisera det fria samtalet.
Regeringen förslår att landets gammelmedier ska få en halv miljard från skattebetalarna som kompensation för corona. Hur påverkas medierna av covid-19 kan man undra?
Detta måste du veta, som inte ens läser papperstidningar och än mindre betalar för dem. Den officiella förklaringen är – förutom corona – den vanliga:så kallade ”kvalitetsmedier” behövs för att bevaka landets politiker. Pyttsan! Det reella svaret är: politikerna behöver stöd från de stora mediehusens PK- journalister. SR/SVT har som bekant redan full finansiering, tyvärr.
Just nu läser jag med intresse Annika Sandéns bok Fröjdelekar från 2020. Den handlar om folkliga danser och lekar under i 1600-talets Sverige. Även om älskog i bondesamhället. Med liv och lust fröjdade man sig då, liksom idag. Men det fanns förstås en svensk kyrka som ogillade tendenser till att folk gjorde som man ville och struntade i Herrens ord samt söndagens gudstjänster.
Många yttringarna av glädje ansåg prästerna vara djävulens verk. Kyrkan ville alltså kontrollera folket. Därför hade sockenstämmor landet runt hårt jobb med att straffa ungdomar som roade sig efter eget huvud. I värsta fall avrättades faktiskt människor som bara ville förnöja sig. Om detta talar förstås dagens svenska kyrka inte mycket om numera. Inte heller om de hundratusendes som flydde landet till USA. Kyrkan har minsann inga minnes- och sorgedagar för mängden offer för det egna våldet! Inte heller några statliga organisationer vill minnas vad man ställt till med. För stat och kyrka höll ihop och kontrollerade den lilla människan. Då som nu.
Jag skriver detta med anledning av den åsiktskontroll som utövas idag genom svenska medier. Till dem betalar staten stora summor i stöd och bidrag (och fler är i pipelinen då det slipper betala för pappersåtervinningen). Och då har jag inte nämnt de många miljarder i tvångsavgifter som alla svenskar tvingas betala till SR/SVT. För de etablerade politikerna är medierna en förutsättning för fortsatt makt över statens roder. Då gäller det förstås att hålla folket på plats.
Kontrollen omfattar liksom 1600-talets Sverige den vanliga människans tankeliv. Visst får folk idag säga vad man vill, ha sex och skiljas som man önskar och vid riksdagsvalen rösta efter eget huvud. Men ändå utövar makthavarna idag kontroll över dig och mig på ett vis som inte står 1600-talet efter. Skillnaden är att det sker på ett mer raffinerat och mindre våldsamt vis.
Förr skötte staten och prästerskapet kontrollen och idag är det politiker och framför allt landets medier som pekar ut åsiktskorridorens gränser. Detta sker med hjälp av flera utstuderat fördolda metoder. Den vanligaste är att det enbart finns enda lösning på ett givet problem. Andra förklaringar är skadliga, förskräckande eller utslag av politiskt ytterlighetstänk (i riktning åt höger). Sådan är mediebilden rörande exv invandring och klimat.
En annan ofta använd metod är tystnaden. Det är den enda vägens politik som förespråkas, varför mångfalden opponenters och kritikers ord förtigs. Tystnad gäller alltså. Om bara en politisk vägs finns saknas det anledning att presentera alternativen, som för övrigt per definition bär åt skogen.
En tredje viktig metod är att blanda bort korten. Det sker främst genom att publiken bedövas genom ett svall av drogliknande medieinslag. Från mediernas flödar ett utbud av sport, fåniga tävlingar, spel, sex och mycket annat nonsens (som kyrkan förr förbjöd).
Med facit i hand kan man säga att 1600-talets kyrkas hårda hand länge plågat landet, men att den idag bra nog förlorat sitt grepp. I gengäld sköts numera kontrollen av en lågutbildad journalistkår med massiv vänsterliberal åsiktsinriktning. Dessa personer är lika intolerante som dåtidens prästerskap. Nutidens åsiktsregenter har inte samma formella våldsmakt i sin hand. Landet befolkning är inte heller så outbildad och socialt svag som förr. Men den reella makt som medierna har i vår tid är ändå lika farlig på grund av att den är så massiv.
Det som förr sade från predikstolen på trötta söndagsmorgnar uttalas numera var dag i tidningar, radio och teve. Bristen på tillgängliga alternativ medför att svenskarna hukar sig. Den majoritet som inte längre läser tidningar eller lyssnar/tittar på landets traditionella medier söker febrilt själva efter information på det flöde som internet erbjuder, på ont, men mest på gott på grund av bristen på trovärdiga publika alternativ. Likafullt måste denna tysta majoritet betala för politikernas storskaliga skattesatsningar – det rör sig om mer än 10 miljarder per år – på landets politiskt korrekta mediehus (dessutom måste de som sagt snart betala högre avgifter för kommunal pappersåtervinning!).
Sverige är alltså fortfarande enkelriktat. Och därför i hög grad enfaldigt.
