Aftonbladets Åsa Lindeborg säger följande i en intervju i DN a propå #Me too:
”När journalister blir aktivister upphör pressetiken”.
Så sant som det är sagt! Men hon bär själv en tung börda genom den av henne regisserade hetsen mot Stockholms stadsteaters numera tragisk döda chef Benny Fredriksson.
Men ändå saknas det mest viktiga. Det är inte bara i den mediala kampanjen #Me too som Aftonbladet och många många andra medier agerar aktivistiskt genom sina journalister. Som jag skrivit om i många bloggar är aktivismen idag snarare regel än undantag. Flertalet medier fungerar idag som propagandamaskiner, rörande kön, identitet, klimat, asylrätt, EU-hyllningar, byråkrati (exv Ohälsomyndigheten) osv. Reportagen har i allmänhet en klar politisk vinkling åt vänster och planering av ett kollektivt samhälle. Resultatet blir att Sveriges många strukturella problem rörande boende, vårdbyråkrati, skolbråk, klanmord mm lämnas åt sidan eller behandlas kort och föga insiktsfullt (nästan alltid med honnör åt vänster).
Om jag har rätt – och jag stöder mig idag oväntat på Aftonbladets Åsa Lindeborgs slutsats – så blir följden att svenska journalister ständigt avviker från pressetiken så att den numera nästan är död allmänt sett.
Torsten Sandström
