Sverige är ett skönt välfärdsland. Friheten är omfattande. Men politiker, myndigheter och media talar alltmer om vad du och jag får tycka och säga (och vad vi inte får tala om). Fram växer en ny religion med ett nytt prästerskap. Nu predikas inte längre Bibelns budskap, utan det goda samhällets politiskt korrekta moralvärderingar. PK-lärans bas är de mänskliga rättigheterna. Från dessa rättssregler flödar nu knippen med moraliska värderingar, i form av PK-normer, som rör minoriteters rättigheter, feminism, klimatförstöring, invandring, auktoritetskritik mm. Värderingarna står alltså i allmänhet på en rimlig grund.
Men problemet är att PK-eliten - liksom flydda tiders präster - hävdar ett åsiktsmonopol. Den som inte anpassar sig fullständigt hånas. Hon och han påklistras alla möjliga slags nedsättande etiketter. Media pläderar betongfast för den nya PK-läran. Debattinlägg som går emot refuseras. Banne den som säger nå´t annat! Samtalet vid kaffebordet på jobbet tystnar. Du blir osäker...
PK-läran och PK-samhället blir på så vis ett allvarligt hot mot vår åsiktsfrihet. Anti-PK-bloggen vill problematisera och kritisera den nya PK-religionen och dess predikanter. Min blogg står nämligen på det fria ordets sida! Templet från antikens Aten får symbolisera det fria samtalet.
Var dag hör vi nu hur Tegnell och hans mediala uppbackare talar om att Sverige är på rätt väg i coronakampen. Samtidigt utmålas USA som det stora problemet. Så kan det kanske bli. Men kolla statistiken nedan från John Hopkins University. Sverige håller fortfarande i huvudsak sin position på dödslistan per invånare (plats 6), om vi bortser från lilleputt-staterna San Marino och Andorra. Och sämst i Norden är vi solklart. Tacka för att grannländerna stänger sina gränser för trafik in!
I stället för att presentera raka fakta så håller Ohälsomyndigheten på med undanförklaringar och glädjebesked. Idag rapporteras 28 nya dödsfall….
Efter Brexit bygger nu Storbritannien ett mer frihetligt samhälle. Det vill säga lagar som inte det överstatliga EU godtagit. Och det är inga småsaker politiskt sett britterna genomför. I USA:s efterföljd införs något som påminner om Magnitsky-lagar. Man inför sanktioner mot personer från förtryckande regimer. De hindras på olika vis att leva ett lyxliv i London med stöd av blodiga skumraskpengar.
Varför har inte EU varit intresserad av likande projekt? Svaret är enkelt. Många av de 27 medlemsnationer sysslar själv med tvivelaktiga affärer och detta ibland genom vänskapliga kontakter med förtryckarregimer, såsom Kina och Ryssland. Italien, Grekland och Portugal gullar med Kina och kinesiska pengar. Och exv Italien, Grekland, Cypern och Malta har guldkantade och vänskapliga förbindelser med Ryssland. I många fall tvättas oligarkers pengar vita och de ges pass med tillträde till hela Europa. Vem vill tro att man inom EU kan komma överens om tuffa sanktioner mot fifflare X eller skurkföretag från dessa diktaturer?
Särskilt parodiskt blir därför L-partiets stora kramar av EU. Blint är Sabunis parti som högröstat talar för demokrati samt mot märkliga minoritetsrättigheter och förtryckarregimer. Samma dubbelmoral visas upp av DN:s journalister, som står för musiken till dödsdansen. Mer än en gång visar det sig att EU inte fungerar på grund av att stora skillnader mellan medlemsnationerna rörande ekonomi, politik och kultur. Men också därför att Tyskland och Frankrike till varje pris vill hålla samman den krisande euro-ekonomin. Då är det inte läge att peka ut kriminella affärsmän, som hyllas av Italien, Grekland, Cypern och Malta. Frankrike klarar knappast ens att hålla rent bland sina många egna korrupta politiker. Och vad gäller korruption ska vi inte tala med de problem som exv Bulgarien underlåter att ta itu med. Här ska många gratismiljarder från EU in nu. För övrigt slirar själva EU med sin egen korruptionsbevakning.
Men inget av detta skriker svenska och andra nationers vänsterliberaler om. De personer som sitter i EU:s låtsasparlament har fullt upp med att slussa EU-pengar till de stater jag nyss nämnt. Dessutom jobbar parlamentarikerna flitigt med att tjäna egna extrapengar från köer av lobbyister i Bryssel. Och att klippa och klistra i sina arvodesräkningar till parlamentets kontor.
EU har utvecklats till en hydra. En jätte som inte fungerar enligt de höga ideal som Sabuni talar om. Många kritiker ser det. Men inte de kramare av EU som finns runtom i Europa. Det är tråkigt att behöva skriva att EU delvis framstår som ett råttbo. En organisation som slukar stora medel, som med storslagna planer strös ut över Europa utan träffbilden blir lyckad. I centrum finns en övergödd grupp av politiker och byråkrater. I Bryssel finns inte personer som kan ses som de vassaste knivarna i lådan. Men förmodligen de högst betalda.
En sådan drake avvecklar självfallet inte sig själv. Välbehövliga förändringar måste alltså ske genom hårt motstånd. Det vill säga det som Storbritannien nyss gett prov på genom att helt enkelt stiga av. Vem tror att de frugala fyra – som nyss förlorat – kan samla sig för en hård bantning av EU? Alltså en match för en mindre och effektivare handelsgemenskap. Förnuftiga mänskor inser att det i längden inte går att hålla en slirande union samman. Genom att slänga in mer goda pengar efter de dåliga är som att hälla bensin på en falnande eld.
