Antagligen har jag utvecklat en form av allergi. Den är inte biologisk. Utan medialt betingad. Så fort jag öppnar en tidning eller slår på teve/radio så grips jag av en form av vanmakt. Ett slags kroppslig och mental ångest drabbar mig.
Förklaringen sammanhänger med att jag räknar med att en journalist ska rapportera det han eller hon verkligen har sett eller hört. Inte bara en spontan inlevelse, utan vad som faktiskt hänt och framstår som riktigt efter en analys av om det inträffade verkligen speglar sanningen. Mina sjukdomssymptom utlöses av varje vinklad rapportering. Och denna typ av journalistiska utsagor tillhör tyvärr numera vardagen.
Det är inte så att jag tror att den rapporterande journalisten vanligtvis vill vinkla sitt reportage eller önskar fuska. Problemet är det motsatta. Rapportören är så fixerad vid sina egna värderingar att han eller hon tror att det som rapporteras är allmängiltigt och korrekt, även om det som sägs är tillrättalagt i linje med journalistens värderingar.
Jag skriver detta den 10/7 efter SVT Rapport där journalisterna än en gång presenterar covidsvårigheter hos ett privat vårdbolag i Sundbyberg. Detta trots att Socialstyrelsen visat att vårdbolag i kommunal regi har högre dödlighet i covid (se min blogg 30/6). Trots att statistiken är klar och SVT rättsligt har skyldighet att agera oberoende är reportagen är vinklade mot det privata – och därför omvänt till förmån för kommunala äldreboenden. I bakgrunden intervjuas än en gång en fackföreningspamp från Kommunalarbetareförbundet som för S-partiets sedvanliga talan gentemot vård i privat regi.
Om du förstår mig rätt menar jag att reportagen är en typ av propaganda, dvs ord som döljer sanningen och för fram ett falskt budskap. Som skattebetalare och finansiär av SVT tycker jag förstås att detta är allvarligt. Och jag kan tyvärr säga dig att det lönar sig inte att klaga hos det som kallas Granskningsnämnden. Med närapå vändande post får jag ett besked om att ärendet är avskrivet. Jag har nämligen försökt klaga. Men kommer inte att fortsätta med denna dödsdans. Granskningsnämnden fungerar inte som kontrollör, utan främst som ett instrument för legitimering av att SVT:s utbud är neutralt. Vilket det alltså inte alls är.
Mina allergiska reaktioner är alltså i hög grad naturliga. I detta läge står jag inför två val. Att antingen lägga av med kritiken efter konstaterandet att upplägget med ett oberoende SVT (eller SR) är rena löjan. Eller så fortsätter jag kampen mot vinklad journalistik. Jag väljer den senare vägen, trots allt.
Förklaringen är att jag önskar se det goda samhället. Jag vill se en öppen och kritisk journalistik, där skribenter och rapportörer försöker att rapportera sakligt och med kritisk distans till de egna åsikterna. I dagsläget saknar journalistiken ofta denna kvalitet. De stora medieföretagen godtar avvikelserna – ja det tycks som man till och med uppmuntrar åsiktsjournalistiken. Ty den verkar att sälja tidningar.
Som vän av det öppna samhället jobbar jag ändå oförtrutet mot de många åsiktsmånglare som härjar på mediernas redaktioner. Vilken sida som kommer att segra är svårt att säga. Men så länge sociala medier existerar och tillåts sprida fria budskap finns det ändå en möjlighet att jag kommer att få rätt. Men vägen dit tycks tyvärr svår och lång.
Torsten Sandström
