Även om det är åklagaren som för talan härrör misstanken om att Sveriges kvinnliga ambassadör i Kina begått brott från UD. Alltså ett regeringsdepartement. Jag har tidigare spekulerat över att bakgrunden är Margot Wallströms syn på sig själv som en stjärna av första magnituden. Storhetsdrömmen är med stor sannolik orsak till att Wallström fått sparken från UD.
Kvar blev brottmålsprocessen mot ambassadören – dvs Margot Wallströms bondeoffer med syfte att visa sin makt över UD. Alltså Wallströms räfst inom departementet mot en kvinnlig ambassadör, ett pikant inslag i det S själv kaller ”en feministisk utrikespolitik”. Som väntat har ambassadören idag frikänts (se min blogg Margots skådeprocess, den 14/6). Domstolen anser att ambassadören – i sin yrkesroll – har varit behörig att förhandla med Kina. Dessutom menar tingsrätten att de kinesiska affärsmännen faktiskt inte formellt representerat Kina. Alltså en klar tillrättavisning av åklagaren. Och av S-partiets UD.
Kvar står alltså S-partiet med skammen över att bedriva utrikesverksamhet med sossarnas vanliga paroll: partiet och makten framför allt. I detta perspektiv är en självständig ambassadör inte vatten värd. Nu ska det bli intressant att se hur ett skadeskjutet S-parti ska kunna förklara sig och be ambassadören om ursäkt. Det blir säkert svårt.
Två svenska partier gillar märkligt nog att se sig som ”statsbärande”, dvs S och M. Nu ser vi ännu ett tydligt exempel på hur fel denna vision är. Växling vid makten är en av demokratins stora idéer. Och därför luktar betongtankar illa!
Ett annat problem, som också ger dålig smak, är åklagarens agerande. Man har lyssnat på signaler från regeringen – dvs UD – och utan armlängds avstånd väckt åtal. Här finns en risk för att åklagarmyndigheten tagit hänsyn till politiska påtryckningar. Möjligtvis också till myndighetspersoners egna befordringsmöjligheter. På så vis har rättssamhället utsatts för hot. Men tingsrättens frikännande dom, som baseras på legalitetsprincipen, visar att det finns hopp.
Torsten Sandström
