Den som funderat över sin egen politiska position utifrån begreppen konservativ – liberal blir enkelt förbryllad. På ett vis som liknar begreppen höger-vänster känner många människor en – mer eller mindre stark – spontan dragning i en generell riktning. Men när man ombeds förklara om man är konservativ eller liberal blir det i allmänhet svårt att ge klara besked. Och han eller hon trasslar in sig.
I själva verket är detta naturligt. Politiska positionsbegrepp är nämligen ofta rejält mångtydiga eller oklara. Detta styrks av det kombinerade uttrycket ”liberalkonservativ”, som ganska många kloka politiker använt sig av för att ringa in sin politiska åskådning. Det är inget ont i detta. Såvitt jag förstår är en liberalkonservativ för demokrati, dvs åsiktsfrihet, äganderätt och marknadshushållning, och alltså mot autoritära styrelseskick i stil med fascism och kommunism. Det är på så vis en hedervärd position i ett demokratiskt samhälle.
Det paradoxala är att större delen av den svenska befolkningen skulle tämligen objektivt kunna ringas in som liberalkonservativ. Men många av dem skulle reagera häftigt och med ilskna ord peka på exkluderande exempel rörande de egna värderingarna som pekar på konservatism respektive liberalism.
Som jag ser det är förklaringen att begreppen ”liberal” och ”konservativ” utgör två sidor av samma politiska mynt, nämligen den demokratiska marknadsekonomins. Kring denna gemensamma kärna hyllas individens frihet att tänka och uttrycka sig. Samt hennes rätt att agera fritt inom lagens gränser.
Om man ser närmare på myntets olika sidor framträder vissa åsiktsskillnader, som några vill utpeka som stora, medan andra – liksom jag – menar inte ska överdrivas. De konservativa betonar traditionen, dvs familjen, religionen och nationen. Vidare att människor har olika natur, inte i betydelsen av ras eller etnicitet od, utan på så vis att individer måste ses som olika moraliskt goda (eller olika onda). Den konservative tenderar också att uppfatta lagen som given av naturen och inte av människan eller parlamentet. Den konservative ser därför ofta med tveksamhet på statsmakten.
På så vis framträda liberalen på myntets andra sida närmast med motsatta värderingar. Friare familjerelationer, religiöst fritänkande och globalism blir alltså naturliga kulturmönster. Liberalen talar gärna om individerna som lika goda människor och att lagen är helt formbar efter politiskt tycke och smak, med de begränsningar som följer med den långt gående likhetsdogmen. Staten blir på så vis ofta liberalens vän, särskilt om den agerar för frihet och likhet. Med tiden har dock liberalismen urvattnats och närmast sig socialismens budskap.
Någon undrar därför kanske hur kommunismen och dess barn socialismen kommer in i bilden? Enligt min mening är det ett annat mynt, med bara delvis samma fram och baksida som nyss nämnts. Den främsta skillnaden rör inställningen till individen, traditionen, staten och lagen. Enligt marxismen och även socialismen blir individen blott en fjäder, en liten kugge i arbetarklassen förtryckta persongalleri. Den utsugande samhällsklassen måste därför bekrigas och staten ska tillsammans med arbetarnas organisationer leda det nya samhället. Familjens roll ersätts på så vis delvis av staten. Och denna ska med andra ”befriade” nationer och ännu förtryckta folk leda världssamfundet. Statens väl blir på så vis den enda religionen och på sikt kommer nationsgränser att utplånas. I och med att alla förtryckta är lika goda – och alla förtryckare lika onda – blir framtidens samhälle utan klasser lyckans land. I väntan på detta håller staten och lagen nationen i ett fast grepp.
Om min beskrivning av politikens två viktigaste myntslag, nummer ett och två, jämförs med dagens svenska politiska situation blir resultatet intressant. Omkring hälften av Riksdagens ledamöter är mer eller mindre starka vänner av en politik, där individen ses som en spillra och staten den gode vännen. Här hyllas alltså i huvudsak mynt två. Marknaden ska ersättas av statsreglering. Här grupperar jag omedelbart partierna V, S och Mp i grova drag. Att denna maktgrupp regerar landet beror på att partier från mynt ett bestämt sig för att stödja det andra myntslagets politik. Jag tänker förstås på C och L, som stegvis lämnat en liberal-konservativ inriktning (trots L:s partinamn väl att märka).
Hur återstående partier med en ideologi enligt mynt ett ska grupperas är inte helt klart. M-partiet är närmast liberalt (även om dess partiledare kallar sig liberalkonservativ, i en flört med traditionens krafter. SD är klart konservativt. Och KD ett svårt gränsfall.
Det intressanta är enligt min mening att skiljelinjen i svensk politik löper tvärs över de två myntslagen. En tydlig majoritet driver en politik där individerna inte är unika, utan lika och utbytbara i stil med medlemmar av en förtryckt klass. Denna majoritet driver en global drömpolitik, som är ytterst kostsam för många skattebetalare. Att de alla gick samman i ett gemensamt parti vore logsikt, men skulle sannolikt minska väljarbasen med omkring 20 %. Myntförfalskning är alltså lönsam. Jag gissar att flertalet väljare är starkt övertygade av det goda med mynt ett och dess två olika perspektiv på individen, familjen, nationen och en begränsad stadsmakt. Däremot är man mot mynt två och dess hyllning till staten och förringande av individens makt.
För min personliga del vill jag peka på att jag har lämnat ungdomens häftiga valutaspekulation i mynt två för att fullt ut satsa på mynt ett. Jag lutar åt den konservativa sidan och oroas över liberalernas globala äventyrlighet och naiva tro på en stark stat. Jag är också starkt övertygad om att människan inte har en enhetligt god natur (se bara på klanernas kriminalitet). Men som icke-religiös anti-PK-man blir en konservativ etikett svårsmält för mig. Jag vill befria människorna från en på flera vis tyngande och kontraproduktiv statsmakt.
Då valet mellan mynt ett´s två sidor, som framgått, i huvudsak är godtycklig har jag därför valt att kalla mig marknadsliberal. Med liberal menar jag den klassiska nationella och statsskeptiska. Idealet är alltså: fria individer som låter marknaden hantera så mycket som möjligt. Där ges det offentliga makt först om ingen annan rimlig lösning finns, som exv rörande försvar och rättsväsende.
Torsten Sandström
2020-06-09
