I en blogg för några ett par veckor sedan gratulerade jag Finland till en pragmatisk politik fri från mycket av det svenska S-partiets kollektiva betongtänkande. Till min glädje publicerades artikeln i Hufvudstadsbladet (Helsingfors), grannlandets största svenskspråkiga tidning. Bara detta är ett tecken på man Finland inte tycks ha drabbats av PK-ismens gift.
Jag har fått flera reaktioner från finska läsare. En kvinna talar om egna erfarenheter från många år i Sverige. Hon framhåller hur hon förvånats över den tröstlösa svenska ambitionen att framkalla konsensus. Hon pekar också på rädslan att tala klartext och menar att finnar skämtar om det svenska sättet att säga nej och inget göra, dvs att tillsätta en utredning.
En annan reaktion uppvisar en vänlig kritisk udd mot min text. I hans mejl utpekas den finska varianten av personval som ännu en förklaring till att demokratin frodas i grannlandet. Jag är övertygad om att påpekandet är korrekt.
Den finska vallagen för riksdagen bygger på en kombination av person- och partival. I varje valkrets tillåts varje parti endast utse X kandidater om kretsen ifråga har rätt att sända X personer till riksdagen. Om X innebär 14 stycken kommer varje partis lista således att bli tämligen kort, dvs max 14 namn, jämfört med Sveriges oändliga förteckningar av personer på olika listor/valsedlar. I Finland numreras de 14 slumpvis. Och vid valförrättningen skriver väljaren personligen enbart ett nummer, dvs det som svarar mot en önskad kandidat.
På så vis vet varje väljare i teorin exakt på vilken person man röstat. Om personen ifråga har framgång i valet vet väljaren också med vem han eller hon ska kommunicera i politiska frågor. Väljaren vet också vilken person som ska väljas – eller inte väljas – nästa gång det blir dags för riksdagsval. En framgångsrik politiker favoriseras på så vis. Och den som gjort väljaren besviken åker kanske ut ur riksdagen. Fair play kallar jag detta.
Dessutom erbjuder vallagen samarbete vid riksdagsval mellan partier och olika rörelser, som alltså tillsammans tillåts nominera 14 namn i den tänkta valkretsen. De 14 personer med nummer som lockat flest röster kommer på så vis att väljas för valkretsen ifråga. Alltså ännu ett exempel på finsk pragmatism.
Jag och många andra skribenter är kritiska till det svenska systemet med partival. Partiledningens val av kandidater bestämmer med andra ord riksdagens utformning. I vårt land vet få – nästan ingen – vilka personer man i praktiken röstat på. Vi stoppar bara ned en valsedel i valkuvertet innehållande en stor klump av namn av vilka flertalet är för oss helt okända. Vilken ambition till kontakt mellan väljare och valda skapas? Ingen! Och hur ska jag veta om och hur namnen på min valsedel skött sig? Ingen aning! Om jag är missnöjd blir min enda utväg att rösta på ett annat parti i nästa val. Men även detta parti har hopar av mer eller mindre kända namn på sina valsedlar. Det svenska systemet avser direkt att motverka personval. Ok, det finns en del piruetter med strykningar och liknande. Men systemet är liksom mycket annat i Sverige byggt med den betong som partierna själva önskar.
Den svenska vallagen har alltså formats efter partiernas intressen. Inte efter väljarnas önskan att vraka och välja mellan olika namn. Det är en milsvid skillnad gentemot engelska val där den person som erövrar flest röster utav samtliga kandidater i valkretsen tar hem spelet ensam. På så vis kan handlingskraftiga majoriteter lockas fram. Men å andra sidan blir det inte mycket av proportionalitet i representationen mätt efter totalsumman i nationen avgivna röster för olika partier i valets olika kretsar.
I flera bloggar har jag ordat om det svenska underskottet av direkt demokrati och förordat moderna mekanismer för folkomröstningar. Jag är övertygad om att det är nödvändiga lösningar för den som tar strävan efter demokrati på allvar. Det gäller att vidga folkets direkta makt över den nationella politiken. Ett vidgat inslag av personval blir ännu en viktig pusselbit för åstadkommande av direkt kontakt mellan väljare och valda.
Samtidigt inser alla att partierna ängsligt kommer att försvara sin rätt att bestämma kandidater och därför anonymisera valsedlarnas långa listor med rader av namn. Vidare skyr partierna folkomröstningar som pesten. Partierna maktmonopol hotas.
Det är just partiernas monopolisering av makten som måste brytas om den svenska demokratin ska utvecklas. Men det är naivt att tro att partierna frivilligt kommer att släppa in folkliga maktmedel på den egna politiska arenan. Systemet med yrkespolitiker hotas i grunden, särskilt av väljarnas rätt att bestämma vilken person som han eller hon ska lägga sin röst på. Man kan därför räkna med att den svenska politiska klassen kommer att gräva värn till sitt försvar. Särskilt S-partiet har allt att förlora på ett valsystem som favoriserar person och missgynnar organisationsvälde. Från deras bunker kommer försvaret av status quo att bli extra starkt. Men om demokratin ska leva är kampen för direkt demokrati nödvändig.
Torsten Sandström
2020-05-05
