”Hållbarhet” har som bekant blivit ett ord i tiden. Ett slagord om försiktiga insatser och sparsam resursanvändning för att minska miljöslitage, orimliga arbetsvillkor och mycket andra åtgärder som måste sägas vara onödiga och onda. Framför allt har budskapet en politisk udd mot företag som exploaterar materiella och mänskliga resurser. Hållbarhet har därför blivit en poplåt, som alla försöker gnola på med liv och lust. En mycket kostsam popgala, kan man säga.
Hållbarhet framstår som en uråldrig etisk måttstock, dvs en oklar uppmaning till individen om respekt för naturen och medmänniskorna. Trots goda ambitioner finns en mörk sida. Lyriken kring hållbarhet medför stora kostnader och förvrider synen på god hushållning. Den negativa sidan rör som vanligt missbruk av en politisk slogan. Den döljer att företag ska gå med vinst. I syftet att alstra profit ligger faktiskt ett underförstått hänsynstagande människors uppfattning om ett rimligt resursutnyttjande. Under kapitalismens ungdom tilläts förvisso rövarbaroner och baggbölare roffa åt sig och förstöra för andra. Resultaten blev än värre under kommunistregimernas era. Visst fanns storslagna och tårdrypande planer. Men i realiteten skövlades det och förtrycktes för att sälja det som gick att avyttra. Sådan är planekonomin.
Den moderna kapitalismen är hårt kringskuren av lagstiftning, medier och folkliga rörelser. Svängrummet för lönsamhet är alltså kraftigt begränsat. Om bra varor och tjänster saknas måste affärer ske enbart genom reklambudskap. Få vill jobba i skitföretag. Många tvekar över att köpa plundrarnas produkter. Skövling, förtryck och slöseri fungerar alltså numera dåligt i vårt land och i andra utvecklade och civiliserade nationer. I BRIC-länderna är däremot problemen ännu stora. Där finns inte ordet ”hållbarhet” ens på kartan.
Min tes är därför att talet om ”hållbarhet” framstår som en besvärjelse i västvärlden. En tom rit för att såväl politiker som företagare ska framstå som kloka och omtänksamma. Som sagt rör det sig om dyrbara symbolhandlingar. Maskineriet för att tröska ett hänsynstagande till hållbarheten kostar årligen många hundratals miljoner enbart för svenska företag. Detta genom arbete av revisorer och advokater, som ska uttala sig om det som redan förefaller klart. Till kostnadsbilden hör rader av utbildningar och kurser i hållbarhetens katekes.
Framför allt drabbas storföretag, som är ålagda att dyrka dogmer om miljö och klimat och dessutom har en benägenhet att undvika negativ publicitet, medan gangsters i små rörelser inte belastas av årliga hållbarhetsceremonier. Dessutom får dessa riter särskild betydelse ibland även för jättarna i situationer då verkligheten inte är vit, utan hotfullt svart. Då läggs ofta betydande tid och pengar ned på greenwashing, dvs att få det ohållbara att framstå som hållbart.
Som antytts rör det sig om ett omfattande politiskt och medialt skådespel. Alla dansar till hållbarhetens lovsång. Popstjärnor som Greta T hyllas och får världens ledare att öppna sina dörrar. Medierna får vanligt folk att tro att hållbarhetsmaskineriet är nyttigt i relation till den kraft och pengar som läggs ned. Systemet går ut på att vi alla måste sjunga hållbarhetens lov.
Men poplåtar är i allmänhet chimärer. Och företagsreklam är ibland tomma löften. Ändå fortsätter dansen kring hållbarhetens totempåle. År efter år. Dag efter dag. Ända tills ett barn vågar säga att kejsaren är naken.
Torsten Sandström
2020-05-02
