Ordet ”flock” är värdeneutralt och pekar ut en grupp av något slag. Men det brukas ibland i sammansatt form för något som är antingen gott eller ont. I tider av coronavisrus-19 möter vi ofta en positiv variant: flockimmunitet.
Sår här säger Wikipedia: Flockimmunitet, eller gruppimmunitet (engelska: herd immunity) är ett indirekt skydd mot smittsamma sjukdomar som uppstår när en stor andel av en population har utvecklat immunitet mot en sjukdom och därigenom skyddar även icke-immuna individer.
Ordet brukas alltså här naturvetenskapligt för gynnsamma biologiska reaktioner för människor som kommer i kontakt med virus och liknande oönskade medicinska fenomen. Det är intressanta att notera att ordet ”flockmentalitet” däremot normalt används i nedsättande social bemärkelse. Innebörden är att talaren vill peka på att en eller flera personer inte tänker särskilt mycket själva utan främst följer gruppen/flocken.
De flesta sociologer är eniga om att människan flockbeteende är något naturligt. Det är fråga om ett slags socio-biologisk gemenskap, som främjar samarbete och säkerhet/skydd. Dvs något som samtidigt kan skapa tillhörighet och en känsla av mening. Människor liksom apor, myror och andra djur har gynnats såväl biologiskt som socialt genom förmågan att agera samfällt.
Det sista sagda hindrar förstås inte att människans tendens att agera för gruppens gemenskap missbrukas. Världshistorien visar många exempel på ledare som satt människor i rörelsen för dödliga och onda syften. Kunskapen om att människan inte är ”immun” mot dramatiska skräckskildringar eller hotande budskap har alltså utnyttjats för krig och andra våldsdåd. Även i mer vardagliga sammanhang målar politiker var dag upp olika risker i syfte att få bifall och mana folk till handling (tänk bara på CO2 och Covid-19).
Kloka politiker står med andra ord inför ett val huruvida ett visst samhällsfenomen ska utnyttjas för den goda eller dåliga flockgemenskapen. Det är inte alltid en enkel balansgång. Men förnuftiga ledare måste ständig fråga sig själva om deras syften är samhällsnyttiga eller inte. Det räcker med andra ord inte med att se till den egna nyttan eller det egna politiska partiets mål. Alla tankar om att ändamålet helgar medlen är alltså förkastliga.
Jag skriver detta med anledning av en vinklad tystnad i det svenska samhället. En rad samhällsfenomen anses nämligen som dödskallemärkta att inleda ett samtal om. Annars rådande samhällsmål om öppenhet och kritik får alltså stryka på foten enbart av anledningen att tankarna ifråga anses hota partiernas syn på det svenska samhällets bästa.
Ständigt behandlar medierna ett antal politiskt korrekta perspektiv. Det rör sig om feminism, identitetsproblem, asylrätt, individens frihet från personligt ansvar, klimathets osv. Om detta proppas det svenska folket fullt var dag från huvudstadens politiska strateger. De vanliga människorna lyssnar utan engagemang. Man har vant sig vid att höra budskapen och känner inga alternativ på grund av att sådana normalt inte framförs i ledande medier.
På så vis skapar PK-ismen en fort av tillit, som enligt min mening är falsk då den bygger på ett flöde av propaganda inom en utstakad korridor av åsikter. På så vis blir allmänheten immun mot avvikande värderingar. Det är i själva verket syftet med flödet av förutbestämda och korrekta idéer. Det ska ersätta eget tänkande och motverka fria tankar eller ord från sociala medier.
Om det finns något gott med denna form av dogmatisk flockimmunitet är det fenomenet att den knappast är säker. De officiella åsikternas vaccin biter lyckligtvis inte fullt ut. Fria tankar och öppna samtal kan alltså smitta allmänheten. På så vis kan goda krafter inom sociala medier åstadkomma underverk.
Torsten Sandström
2020-04-27
