SVT:s P1 har som många vet en långkörare. Dagens dikt. Rim- och sångbara strofer är tyvärr sedan länge passé. Nu ska allvarliga ting nämligen uttryckas i gåtor. Kanske i floskler. Tankarna oklarhet imponerar på de skönkulturella.
Om nutida poeters tankar översätts till prosa, dvs vanligt klarspråk, skulle författarna stå där med fåniga miner. Det som är simpelt eller enkelt framstår som avancerat om det kläs i dimmor av ord. Men om man ser genom diset blir det sällan något märkvärdigt sagt. När kungen är naken börjar den unga publiken skratta. Det dunkelt sagda är det dunkelt tänkta sa Esaias Tegnér, en klok diktare från 1800-talets första halva.
Sedan antiken fram till början av 1900-talet har poeter skrivit i rimmad form eller med fast rytmik och versmått. Sådana former favoriserar givetvis möjligheten att minnas tänkvärda ord. Numera är diktarnas syfte inte längre att få lyssnarna att minnas. Ord och innehåll är som sagt alltför oklart. Dikterna framstår därför ofta som installationer inom bildkonsten: en samling tomma ord som författaren stoltserar med.
Ofta läses dikterna av författarna själva i SVT P1. Det sker ibland med gråtfärdigt sorgsen röst, så att alla lyssnare förstår att det är allvarligt menat. Jag för står att författaren vill säga det rätta. Men varför inte göra det med vanligt tal- eller skrivspråk så att så många som möjligt kan förstå vad som menas. Eller kanske är det så att tankarna inte är tillräckligt avancerade för att tåla klarspråk? På så vis liknar den nutida poesin dagens bildkonst. Pretentiös tomhet på kvalitet.
