För en tid sedan såg jag på SVT:s Uppdrag granskning ett inslag som var klargörande. Det handlade om landstinget i Skåne, dvs det som idag kallas Region Skåne. Det berättades om höga chefer som blivit shanghaiade av en ung entreprenör med oljigt utseende och lika smord mun. Han var läkare. Och hade lyckats kränga sin företagsidé Vårdexpressen AB till regionen för ganska många miljoner. Genom att han talade om IT och AI (artificiell intelligens) hade byråkraterna på regionens kontor blivit förförda och kommit fram till att det behövdes ett datoriserat medicinskt sökprogram som stöd åt läkarkåren. Meningen var att vårdpersonalen snabbt vid mötet med en patient skulle förstå vilken krämpa en viss patient led av och hur den bäst behandlades. På så vis skulle regionen spara tid och pengar trodde man.
Det var alltså inte fråga om ett möte över internet mellan patient och läkare, dvs den metod som privata företag erbjuder numera i stora delar av landet med finansiering från det allmänna. Denna lösning måste ses som en bra väg att kapa vårdens köer och därmed behandla mer vardagliga krämpor hos d esjuka som vet hur en mobiltelefon ska hanteras. En sådan metod måste ses som en riktig ”vårdexpress”.
Om jag förstod rätt skulle den skånska företaget inte idka expressvård, utan endast vara ett stöd till en läkare eller sköterska som framför sig hade en sjuk person i en stol. Man behöver inte vara Einstein för att förstå att det riskerar att bli ganska stökigt och tidskrävande att samtidigt fråga patienten som läkaren klickar i entreprenörsföretagets medicinska guideprogram. Och vilket förtroende får den sjuke för vårdpersonal som i realtid försöker hitta rätt på internet?
Det visade sig också att landstingets satsning inte anammats att regionens läkarkår. De gjorde tummen ned. Många sköna miljoner av skattebetalarnas pengar försvann rakt ned i den bördiga skånska lerjorden. På teve såg jag en hög regiondirektör som försökte förklara varför det gått som det gjort. Personen ifråga stod bakom satsningen tillsammans med den munviga unga läkarentreprenören. Intressant nog hade regiondirektören inte förlorat sitt jobb efter den korkade miljonsatsningen. Nej han satt kvar och administrerade fortfarande regionens vårdapparat tillsammans med ett antal underhuggare som talat vitt och brett om projektets förträfflighet. Alla satt kvar och odlade kontakter med det havererade expressbolaget, som nu bar namnet Vårdinnovation AB.
Vad kan man lära av denna historia. Som kritiker av de svenska landstingen menar jag att berättelsen exemplifierar – eller blottlägger – den svenska sjukvårdbyråkratins dilemma. Det patienterna bland annat efterfrågar är snabba och direkta kontakter med vårdpersonal – antigen i fysisk form eller via internet. Och vårdpersonalen önskar också något liknande samt framför allt att antalet kollegor ska anpassas till mängden patienten som vill ha snabba besked. Det är tydligt att all vård kräver ett begränsat inslag administration, för att hålla lokaler i trim, ta emot patienter och deras avgifter samt hantera löner, ledighet och liknande frågor rörande anställning av vårdpersonal. Punkt slut.
Men i den överbyråkratiserade svenska vårdapparaten sysslar flertalet administratörer med andra uppgifter. De ”planerar” som det så fint heter. Innebörden är att de jobbar med kontroll av vårdpersonalen samt av patientkollektivets behov. Kontrollen innebär att massor av direktiv formuleras om olika fenomen som byråkraten tror rör mötet mellan vårdpersonal och patienter. Liksom vårdexpressens datorprogram innebär kontrollen i själva verket en belastning för de vårdarbetande. Dessa tvingas ständigt fylla i blanketter och andra rapporter till de kontorsanställda. Flertalet direktiv initieras från ovan, dvs från statliga byråkrater eller sådana som lever sitt drönarliv i regionernas egna gigantiska kupa, SKR, i Stockholm. Följden blir förstås en lavinartade pappershantering. Dessutom tusentals sammanträden, konferenser, tjänsteresor och andra uppgifter som den stora svenska vårdapparaten tror är nödvändiga. Fiaskot med Vårdexpressen belyser hur byråkraterna lever i sin egen värld. De leker företagsledare och direktörer. Men resultatet blir till mycket stor del enbart en belastning av den redan överansträngda vårdpersonalen.
Den svenska byråkratsjukan har tydliga politiska rötter. Planering och planhushållning går som alla vet hand i hand. Det gör även höga politiker och chefsbyråkrater. Tråkigt nog har de ofta en gemensam bakgrund och/eller vänskapsrelationer. En uppenbar effekt är att de odlar nära kontakter med vårdpersonalens fackföreningar, vilkas kollektivavtal och arbetstider mm de tillsammans förhandlar fram. Resultatet blir att administratörerna – som i teorin ska kontrollera och styra personalen – tappar förmågan att styra upp olika problem som uppkommer inom vårdorganisationen. Av rädsla för facket lämnas strulande vårdpersonal ifred. Chefer och fack sitter nämligen delvis på samma stol. Och regionernas administratörer gör alltså inte den nytta som chefer inom den privata sektorn gör varje dag.
Berättelsen om Vårdexpressen riktar alltså än en gång sökljuset mot regionernas döda hand. I teveinslaget från SVT drogs typiskt nog inga övergripande slutsatser om landstingens allvarliga sjukdomssymtom. Men en nyttig historia berättades. Än har nationens politiker inte insett att byråkratin hämmar vårdens effektivitet. Nya miljarder pumpas årligen in i ineffektiva och döende organisationer. Häromdagen såg jag på teve att den regiondirektör som ansvarar för expressfiaskot uttalade sig om hur bekämpningen av coronavirus ska hanteras. Vem kan tro att den personen vet vad han talar om? Och hur ska han lyckas leda bekämpningen av covid-19?
Torsten Sandström
2020-04-21
