I en debattartikel i SvD häromdagen hävdar Leif Lewin, professor em i statsvetenskap i Uppsala, att Sveriges coronastrategi beror på att svenskarna har mer tillit till sina myndigheter – och till varandra – än de nordiska grannarnas folk har. Han menar att grannländernas strategi sammanhänger med att de ska anses som ”krigskadade”, beroende på nationernas erfarenheter av Hitlers Tyskland. Se länken nedan.
Han artikel blir de facto en lovsång till den svenska byråkratin. Han påstår att den svenskarna ”hyser större tillit till människornas eget omdöme”. Samtidigt sägs att ”tilliten till makthavare och myndigheter är stor”.
Kontentan tycks alltså bli att såväl den vertikala (nedifrån och upp) som den horisontella (mellanmänskliga) tilliten är stark i vårt land och att detta präglar den svenska strategin, oavsett om den kommer att lyckas bättre än i övriga nordiska länder.
Texten är enligt min mening typisk för den svenska Statsvetenskapen, en vetenskapsgren som lever i symbios med den offentliga makten. Även om lysande undantag finns så innebär mycket av den nutida traditionen ett fraterniserande med politiska makthavare i stat och kommun. Liksom många rättsvetare (inte alla förstås) fungerar statsvetenskapens forskare som hjälpgummor till den offentliga makten. Vi ser var dag hur politikerna servas med mätningar av opinioner av de mest varierade och besynnerliga slag. Man kan därför tala om att de blivit samhällsforskningens mätnissar. Genom statistik försöker de skapa vetenskaplig legitimitet åt den offentliga makten. På så vis blir blir det svenska folkets tillit uppåt stor: Våra historiska erfarenheter stärker denna tro”, utropar Lewin med entusiasm.
I denna text har jag inte fokus på coronastrategier. Framtiden kommer antagligen att ge facit om rätt strategi valts, även om min åsikt är att den svenska tilltron till frivilliga åtgärder kommer att medföra fler döda än i grannländerna hårda metoder. Men det blir antagligen framtidens samhällsdrama.
Mer intressant är nu Lewins självvalda synfel, dvs att den svenska offentliga verkligheten skyms av hans lovsång. Hyllningen av stat och myndigheter blåses upp och följden blir att allvarliga fenomen i den svenska samhällsutvecklingen utelämnas.
I svensk politik har kollektivens och korporationernas makt systematiskt byggts ut på ett vis som jämfört med andra nationer i Europa har fått allvarliga verkningar. S-partiets många systerorganisationer har getts en dominerande ideologisk maktställning. Och privata företag har lockats in i den korporativa hajburen. Denna utveckling avspeglas i diverse lagregler, men syns faktiskt inte i de svenska grundlagarna. Skeendet har i huvudsak – med några undantag, exv Bo Rothstein – inte blivit kritiserad av svenska statsvetare. Flertalet av dem har underdånigt mätt det svenska folkets tillit procent efter procent och fått svar som sägs visa att svenskarnas förtroende är avsevärt. Som man frågar får man svar, brukar det sägas.
Hand i hand med kollektivens makt har en massiv offentlig byråkrati byggts ut. Flera hundra statsliga myndigheter har skapats för nästan alla aspekter av människornas liv. Flera av myndigheterna har överlappande funktioner och i övrigt oklara uppdrag. I tider av kris står de delvis handfallna och undrar varför inte en annan myndighet agerat. Men nya vaga löften utfärdas. Till bilden hör 21 stora sjukvårdsregioner, fd landsting, som under senaste decenniet gjort en gigantisk satsning på nya tjänster rörande administration (under ledning av föreningen SKL/SKR, som i sig är en byråkratisk hydra). I stället för vårdpersonal har byråkraterna ökat med omkring 30%. Till saken hör att flera av de stora myndigheterna fungerar bristfälligt, inte minst den regionala vårdapparat som nyss nämnts. Vad har svenska statsvetare sagt om den kraftigt stegrade offentliga byråkratin, som i hög grad kommit att ledas av chefer med rätt partibok? Inte har jag hört ramaskrin om maktmissbruk eller att tjänstetillsättningar skett i strid mot förtjänst och skicklighet!
I Leif Lewins text möter vi till råga på allt en hyllning till svenska folkets tro på de offentliga makten och deras byråkratier. ”Våra historiska erfarenheter stärker denna tro”, skriver han exalterat. Jag menar inte att S-partiets maktställning kan jämföras med kommunistpartiets i Sovjetunionen. Men om statsvetare frågat det ryska folket hade antagligen resultatet blivit uppmuntrande för Stalin, Brezjnev och andra av diktaturens ledare. Och de affischer som illustrerar Lewin artikel är tydligt präglade av kommunismens ideal. Även här har många av Sveriges statsvetare varit tysta. Men rader av enkäter om ditt och datt har skickats till folket för ifyllande. Och som man frågar får man svar, brukar det som sagt heta. Några av Göteborgsuniversitetets statsvetare frågar verkligen vilt om allas åsikter och tycks därmed få mindre tid till kritisk eftertanke.
Slutligen har det uppsvenska universitetet i Uppsala en särskild roll i uppbyggnaden av visionen om ”den storsvenska staten” eller den ”starka stat” som S-partiet hyllar. Historiskt sett har detta universitet starka band med den svenska statsapparaten. Flera framträdande forskare i statskunskap och juridik har varit influerade av S-partiets kollektiva ideologi. På gamla dagar tycks Leif Lewin – från en tidigare frisinnad position – alltmer ha smittats av det svenska politiska etablissemangets enastående självbeundran. På så vis har han och den uppsvenska vetenskapen bidragit till att dölja de maktproblem som verkligen tynger det offentliga Sverige. Det rör sig om en politisk och tankemässig likriktning av ett folk.
Torsten Sandström
2020-04-10
