I Sverige – PK-ismens Mekka – regleras samtalen hårt. Vissa frågor är som bekant tabu. Ett exempel är skepsis mot storskalig ”invandring”. Den som problematiserar och till råga på allt vågar kritisera att nyinflyttning sker anses politisk opålitlig och kallas ofta rasist eller nazist. Om en person vågar ifrågasätta om CO2 verkligen är den främsta orsaken till klimatets uppvärmning möts han/hon med en fördömande misstro. Och den som säger sig gilla kärnkraft anses obskyr. Och så vidare.
Den inskränkning som i vårt land sker av det fria samtalet har enligt min mening gjort Sverige till ett sämre land att leva i. Den språkliga censuren har förändrat det intellektuella klimatet. Jag är övertygad om att det dessutom medför att svensk forskning och kultur betraktas som instängt provinsiell. Vi ses redan som en underlig folkstam uppe i norr. En exotisk folkgrupp med högst egna vanor och värderingar. Det som lockar andra nationers betraktare till skratt är att svenskarna envisas med att tro att nationen är ett föredöme för andra.
Jag hörde häromdagen på SR P1 ett samtal mellan Martin Wicklin och en man som vuxit upp i Sverige med en pappa från Gambia. Några gånger uttalades ”N-ordet” utan att beskriva vad det rörde sig om. En form av hemligt kod-ordande. Men alla lyssnare förstod ändå förstås att ordet betyder ”neger”. Att uttala verkligheten är nämligen tabu. Att låta bli att säga neger blir en besvärjelse. Ett svenskt rituellt handlande, som går ut på maximal anpassning till politiska krav.
Men det är inte rättsligt förbjudet att säga ”neger”. Juridiken är tämligen klar. I en bra dom från skånska hovrätten från 2014 klargörs detta:
”Ordet ‘neger’ kan obestridligen ge uttryck för förnedring av mörkhyade personer. Det är emellertid av betydelse på vilket sätt och i vilket sammanhang ordet används. Enbart användningen av ordet kan i sig inte anses vara tillräcklig för att konstituera ett brott.”
Så talar en sanningssägare. Alltså är en neutral användning av ordet ”neger” laglig. Ifall begreppet kopplas till negativa och förnedrande ord eller åtbörder kan däremot ett brott av något slag uppstå.
Varför har det blivit så i det svenska samtalet att man får tänka ”neger” men måste använda ”N-ordet”? Varför blir en universitetslektor i Uppsala utskälld av universitetets ledning för att hon i ett vetenskaplig sammanhang (en föreläsning om begreppsanvändning förr) uttalat ordet ”neger”? Varför anses det inte längre tillåtet att säga att att Pippis pappa är ”negerkung”? Samma samtalsförbud gäller exv orden ”zigenare” eller ”lapp”. Varför marscherar ett helt svenskt folk i samma takt kring lägerelden till bytrummans fasta slag? En kollektiv ceremoni.
Svaret är den svenska förträffligheten och tron att alla människor är lika. Man vägrar att se individer. I stället ska alla människor gjutas i samma form: en och samma människotyp. Kring den svenska lägerelden marscherar rader av likadana stammedlemmar i takt till trummornas dån. Att människor i verkligheten är olika vill den politiska och mediala överheten inte höra talas om. Därför agerar det offentliga Sverige sträng språkpolis. Trots att nästan alla svenskar vet att olikheten kan vara biologisk. Eller socialt betingad på så vis att enbart vissa personer (alla med vit hudfärg) begår brott. Eller att människor från skilda kulturer kan agera olika.
För mig är det inte viktigt att tala om ras eller att bruka ordet ”neger”. Ofta är det en ovidkommande precisering. Men inte alltid. Därför riskerar själva mörkläggningen – och idén om en enhetsmänniska – att dölja viktig förståelse av vad som händer i ett samhälle. Invandringens problem blir givetvis svåra att se. Brottslighet och stök i skolan blir också problematiska att hantera. Därför är ett svenskt tabu kring ordet ”neger” ett tecken på en ovilja hos samhällets eliter att se verkligheten i vitögat. Viktiga fakta sopas under mattan. På så vis blir den svenska dogmen om alla människors likhet ett allvarligt sjukdomssymtom.
Torsten Sandström
2020-04-07
