Anti-PK-bloggen

I åratal har vi från S-partiet hört talas om behovet av ”det starka samhället”. Tillsammans med ” den svenska modellen” har begreppen blivit slitna mantran. Jag menar att det är verbala reliker från det tidiga 1900-talets samhälle. Alltså hyllningar till den stat stat som avsågs planera nationens ekonomi och folkets behov. Alla vet hur det gick med den sovjetiska drömmen. Ändå har S-partiets makt över politiken medfört att den starka staten fortsatt att vara honnörsord i många munnar. Till och med Fredrik Reinfeld har – häpnadsväckande nog – önskat att M-partiet skulle bli ”statsbärande”

I tider av politisk kris och oprövade virus faller plötsligt betongstaten in spe samman. Kvar står förvirrade ministrar och politiker som lovat för mycket. Personer som inte kan leva upp till sina löften. Den starka staten förvandlas till ett hån. Utvecklingen är inte så svår att förutse. Storstilade – men ogrundade – löften riskerar att falla platt till marken.

Enligt min mening ska nämligen ett samhälle inte gjutas i betong. Här delar jag dåtidens liberalers kritik av staten (nutidens liberaler kramar som bekant S-partiet). En bra stat vilar på folkets armar. Det är ett lyssnande och självkritiskt samhälle. En organisation som styrs av kunniga människor, som dessutom är beredda att efter en tid överlämna makten till andra. Just ordet ”lyssnande” är centralt. Enligt demokratins spelregler ska de styrande förverkliga folkets drömmar. Politikerna ska inte främst trumpetare ut sina egna åsikter och förhärliga dem. Historien visar åtskilliga katastrofer som skapats av makthungriga ledare med välsmort munläder.

Jag tror därför att nutidens svenska politiker har bundit ris till sina ryggar genom det storvulna talet om den starka staten. Det är inte stora ord skattebetalarna önskar, utan valuta för sina skattepengar. Innebörden är ledare som noga hushållar med andras pengar. I detta perspektiv riskerar styrka innebära missbruk av makt och folkligt förtroende.

Dagens Sverige står inför en rad strukturella problem med gamla rötter. Därför framstår talet om ett starkt samhälle bara som svepskäl för att de politiska ledarna ska sitta kvar vid makten. Löfvens starka stat faller samman så snart folk tröttnat på politiker som inte gör vad de lovat. Per Albin Hansson och Tage Erlander pratade mindre om den starka staten än den bestämda viljan att leverera reformer. Beslut fattades också! Sedan deras tid framstår talet om den starka staten som ett hån för dem som vill se en livaktig demokrati.

I kommande tider av politisk turbulens tror jag därför att nutidens yrkespolitiker tvingas tänka om. Ska demokratin leva måste politikerna lyssna på folket. Partierna betydelse kommer att avta. I grundlagen måste skapas säkerhetsventiler så att vanliga människor kan få sina valda representanters beslut överprövade genom folkomröstningar. Med sådana regler på plats kommer vi givetvis att få se en ny politisk vilja att fråga och lyssna från de valdas sida. Och allt snack om en stark stat kommer mest att framstå som fånigt.

Jag tror inte en politisk utveckling i den riktning jag önskar är utesluten. Men den starka statens yrkespolitiker riskerar att bli svurna fiender till projektet.

Torsten Sandström

2020-03-25

Bonnier- och Schibstedtkoncerna dominerar som bekant svenska medier tillsammans med det statsfinansierade SR/SVT. Enbart detta konstaterande styrker att en öppen politisk debatt blir svår. Klart är att det betyder att politiskt korrekta lösningar huggs i sten.

Idag läser jag i Dagens Industri att Tidningsutgivarna och företrädare för de två stora mediehusen vädjar om stöd från annonsörer, staten och andra för att täcka upp hålet efter annonser som uteblivit pga coronakrisen. Motiveringen är att stöd behövs ”för att skydda medieföretagens grundlagsskyddade uppdrag att producera kvalitetsjournalistik”. Särskilt framhålls risken för desinformation från sociala medier.

Jag vill så skratta! Två fattighus står där och bönar – skänk en slant. Den journalistik som DN, Expressen, SvD och Aftonbladet kan inte i ett svep betraktas som högkvalitativ. I mina bloggar har jag lyft fram vardagliga exempel på skräpskrivande. Och då har jag ändå inte systematiskt tittat på de två bottennoterade kvällstidningarna. Begäran om stöd avser alltså de fakta att finansiera fortsatt nonsensjournalistik. Det är faktist så att många nätsajter och bloggare håller högre kvalitet. Men kruxet är att de skriver frisinnat – inte politiskt korrekt. Därför hånas de ofta och kallas ibland ”Swish-horor” av de två mediehus som nu är fräcka nog att gå med tiggarstaven.

En orsak till att jag bloggar om detta är att det finns en risk för att staten hörsammar begäran om stöd. Märk att SvD redan får 40 miljoner per år i presstöd. Den inofficiella motiveringen är att pressen upplåter sina spalter åt den politiska eliten och ger etablissemanget viktigt eldunderstöd.

Särskilt komiskt är Tidningsutgivarnas påstående att man har ett grundlagsskyddat uppdrag att producera kvalitetsjournalistik. Visst är det meningen att pressen ska informera sakligt. Om det sker i verkligheten är som antytts en annan sak. Men tanken är också att kritisera och bidra till en öppen diskussion. Detta gör mediehusen definitivt inte i den utsträckning som är möjlig. Locket på är den paroll som tillämpas mot mångfald.

Wiman, DN:s kulturchef är från vettet. Hans ambition verkar vara att fånga läsare genom skrämseltaktik. Länge har han som jag påtalat kört med klimatskräck. Likt Dracula dras han nu till människornas kroppar och de risker som corona visar upp. Såväl klimat som corona ger blod åt Wimans stora globala projekt. I rubriken ser vi därför söndagens predikotext.

Visst sker transporter och affärer idag i steggrad utsträckning över de nationsgränser som kartan visar. Men detta betyder inte att ”ALLA” sitter i samma båt. En del människor lever i demokratier, andra under diktatur. Få är rika, många fattiga, men flertalet hankar sig drägligt fram. I stora delar av världen lever bönder inte ett globalt liv, utan i lokalsamhällen. Även i vårt land över åtskilliga utan närmare kontakt med globalsamhället. Sådana trista fakta bekymrar förstås en kulturchef föga. För Wiman är världen en stor sagobok, som ”ALLA” samlas kring.

Ökad handel och samfärdsel bör enligt min mening bejakas. Detta bidrar till att fattiga får det bättre och diktatorer sämre. Men det är ingen mirakelkur. Vi ser framväxten av industrigetton i u-länder och rostbälten i västerlandet. Det verkar därför som globaliseringen också skapar problem. Den skapar också jättestora privata företag, bläckfiskliknande internationella organisationer och nya gigantiska byråkratier. Globaliseringen har som mycket annat en baksida, som sätter demokratierna på stora prov. Detta syns exv inom FN och i splittringen inom EU. I Wimans sagobok berättas inte om detta. Han sysslar nämligen med att omvandla Sörgården till en kosmopolitisk saga.

Jag kan förstå att en mulla predikar som Wiman gör. Hans saga ska – liksom andra myter – lugna lyssnarna och få dem på gott humör. Därför blir språkliga nyanser mellan ”alla” och många irrelevant. Däremot har jag svårt att tåla den dubbelmoral som blir följden av idén om alla i samma båt. Alla har inte samma intressen! DN anklagar andra för spridande av falska eller vinklade nyheter. Men DN låter bara Wiman trampa på.