Anti-PK-bloggen

Någon menar kanske att min kritik av de svenska landstingen/regionerna är tjatig. Men orsaken till mina skriverier är att vårdapparaten beskriver ett av nationens huvudproblem. Vi ser 21 stora offentliga organisationer, som slukar gigantiska penningbelopp, men som samtidigt inte ger medborgarna den tillgängliga vård som behövs.

Stockholms läns landsting leds sedan 2017 av M-partisten Irène Svenonius, med mångårig bakgrund inom ledningen för Stockholms kommun. Hennes år i landstinget kantas av problem och skandaler. Först skrytbygget av det nya Karolinska sjukhuset, med stora budgetöverskridanden och jävsanklagelser rörande makens uppdrag inom en konsultfirma bakom projektet. Sedan skandalen med en överläkare som falskt anklagats för antisemitism (en person som uppger att han ännu inte fått någon ursäkt från någon överordnad). Hennes orakelsvar på SVT är bedrövliga. Och framför allt för att det stora landstinget misslyckas med att ge medborgarna den tillgängliga vård de efterfrågar. Allt medan byråkratin kraftigt ökats.

I det vanliga livet hade en person med sådana meriter tvingats träda tillbaka. Detta gäller särskilt för ett parti som M, där kritik med all rätt riktas mot politiker/byråkrater som visat inkompetens. Partiet arbetar sedan en tid i motvind och måste därför visa muskler. Men svensk politik – och i synnerhet landstingens ledningar – tillhör verkligen inte det vanliga livet. Här sitter politiska M-bossar kvar. Och Aida Hadzialic, en ny S-boss, sätts på plats vid sidan om Svenonius, efter att ha sparkats som minister i en S-regering. Hej – och – hå, makten framför allt!

En viktig orsak till mina upprepade skriverier är att landstingens politiker skapar en blixtbild av nationens politiska klass. Alltså personer som valt politiken som yrke och därpå tilldelats makt och goda anställningsvillkor. De två politiker jag namngett blir på så vis representanter för såväl ett yrke som en klass med en distinkt funktion och uppenbara egna intressen. Att jag nämnder två kvinnor beror på att de är mest kända. I kulisserna finns nämligen rader med män från olika partier, alla iklädda skyddsvästar av betong.

Detta är förklaringen till att de även i fortsättningen blir försörja genom politik. I det vanliga livet hade sådana personer tvingats se sig om efter andra jobb. Att de sitter kvar – eller ges nytt förtroende – är just ett tecken på något onormalt. Det vill säga något som inte vanligt folk kan räkna med för egen räkning.

Men svensk politik har stagnerat och löser inte gamla strukturproblem. De svenska partier som lyfter och erkänner problemet med yrkespolitiken lär få många röster i ett kommande val. Men något sådant parti finns inte på kartan över vårt land. Stoppklossen är nämligen den politiska klassen själv.

Försiktighet är en dygd, brukar det heta. Alltså en form av allmän livsmoral, som vi alla mer eller mindre ofta följer. Egentligen rör det sig närmast om en uppmaning att undersöka alternativa handlingsalternativ, i en livssituation som kan vara riskfylld. Alla inser att resonemanget tenderar att bli mycket vagt. Ingen positiv lösning ges således. Enbart beskedet om den negativa vägen, dvs att undvika det som är riskfyllt eller problematiskt.  

Frågan är om ett försiktigt moraltänk kan upphöjas till en allmän princip för mänskligt handlande. Det verkar som några människor anser det. På Wikipedia sägs: ”Försiktighetsprincipen innebär att handla på ett sådant sätt att risker undvikes.” Definitionen ger inte mer substans än jag inlett med eller ungefär: undvik risker, välj andra lösningar!

Den svenska miljöbalken sägs ibland innehålla en försiktighetsprincip. Men det utpekade lagrummet 2:3 MB säger endast att den som vidtar en åtgärd ”skall utföra de skyddsåtgärder, iaktta de begränsningar och vidta de försiktighetsmått i övrigt som behövs för att förebygga, hindra eller motverka” att olägenhet uppkommer för människor och miljö. Såvitt jag förstår kräver ett stopp av en planerad åtgärd ändå en granskning av om en olägenhet verkligen riskerar uppkomma och vad som i så fall är orsaken. Även om lagrummet inte säger det explicit är det troligt att följden blir att den person som står bakom åtgärden har bördan att motbevisa olägenhetens uppkomst. Det verkar bra tycker jag.

I en debattartikel om coronakrisen i dagens SvD pläderar två forskare från Karlstad:”Sverige får inte släppa försiktighetsprincipen”. Meningen är att på vetenskapens väg slå fast att principen ska styra beslutsfattande om hanteringen av smittan. Författarnas definition är: ”Enkelt uttryckt innebär försiktighetsprincipen att när det uppstår hot mot liv eller miljö bör förebyggande åtgärder vidtas för att förhindra skada även om den vetenskapliga bevisbördan är osäker.” Det intressanta med deras inlägg är att det saknas besked om vilka konkreta beslut som måste fattas för att följa den hyllade principen (de räknar bara upp vad andra nationer valt att göra). Myndigheten för Folkhälsans agerande under krisen är just en balansgång mellan beprövade och oprövade metoder, ett försök att begränsa smittans spridning. Viruset är nämligen nytt och därför blir hanteringen ett sökande som självklart inte har något att göra med att stirra sig blind på ordet försiktighet, utan mer att begränsa risker av flera olika slag. Full säkerhet nås för övrigt inte ens om hela samhället stängs ned och varje människa plastas in.

I ett tidigare inlägg på min blogg har jag citerat Heidi Avellan som i klimatdebatten anfört försiktighetsprincipen som skäl för att inte lyssna på de vetenskapsmän som är skeptiska till att CO2 är orsaken till uppvärmning av himmel och jord. Hennes tanke tycks vara att motverkandet av CO2-utsläpp är det försiktigaste handlingssättet, oavsett vilken orsaksförklaring som är vetenskapligt mest giltig. I viss mån kan jag förstå en sådan ståndpunkt. Men om den tillämpas storskaligt – något som hon och andra journalister kräver mot kol, olja, gas och kärnkraft – riskerar konsekvenserna att bli dramatiska för såväl människor som samhällsekonomin. I så fall talar väl principen själv för att en försiktigare lösning måste väljas än avveckling av CO2? Eller?

Hursomhelst pläderar flera personer för en försiktighetsprincip. Vad den innebär är dock högst oklart. Tanken om en nödbroms tycks vara gemensam. Alltså en negativ inställning till åtgärder som förefaller farliga. Som antytts blir principen ett vapen i handen på den som vill stoppa något som han eller hon anser riskfyllt. Men om ett stopp är diskutabelt och samtidigt leder till uppkomsten av andra olägenheter för ekonomi eller hälsa riskerar, såvitt jag förstår, tanken om försiktighet gå i baklås.  Principen ger alltså upphov till en cirkel av försiktighetspropåer, som ställs mot varandra. Såväl de två karlstadsforskarnas hej-och-hå rörande corona som Avellans CO2- motstånd visar detta. Om jag har rätt kan försiktighetsprincipen användas mot i stort sett alla mänskliga handlingar. Att gå över gatan kan vara farligt. Att stå kvar kan också medföra risker, inte bara på platsen utan för vad man riskerar att gå miste om väl framme på andra sidan gatan.

Därför anser jag att försiktighetsprincipen är vetenskaplig rappakalja. Vi ställs varje dag för val där principen om försiktighet slirar. Det sammanhänger med att riskerna ofta är många, av olika karaktär samt mer eller mindre säkra. Därför är det bättre att tala om minimering av risker, något som miljöbalkens ord påminner om. Ska jag åka bil, cykla eller ta bussen till stan? Eller kanske rentav stanna hemma och gå miste om inkomst, så att jag förlorar bostaden och inte kan försörja min familj? 

Även utanför den privata sfären är riskerna många oavsett vilken lösning som väljs. Kärnkraft har som bekant uppenbara risker. Men också stora fördelar beträffande elproduktion, något som vårt land profiterar på. Hur sjutton ska säkerhetsprincipen tillämpas här? Om kärnkraften förbjuds så tvingas Sverige (liksom Tyskland) bränna fossilt bränsle eller biomassa som ökar de förhatliga CO2-utsläppen. Ska alla drivhusgaser förbjudas måste vi sluta flyga samt hoppas på elenergi från luft och vatten. Alla beslut har sina plus och minus, större eller mindre risker. Det vi var dag sysslar med är att väga risker mot varandra och välja den mest fördelaktiga lösningen och eliminera en annan.

Min slutsats är därför att det tvärsäkra talet om en säkerhetsprincip skymmer bakomliggande politiska val. Genom att peka ut en viss risk som fientlig mörkas flera andra alternativa risker, som i så fall sätts i spel. Under täckmanteln av en vetenskapligt klingande princip tillåts med andra ord politik att bedrivas. Denna typ av avledningsmanövrer är vanliga i dagens politiska liv. Det är en variant till mediernas PK-propaganda. Att journalister som Avellan sysslar med det går alltså att förstå. Däremot är det åt skogen att två forskare från Karlstad försöker få principen att framstå som vetenskap.  Men i Värmlands skogar gäller förstås fortfarande dikt framför verklighet.

Torsten Sandström 

2020-03-22

En oro sprids över landet just nu, i konkurrens med den hets som medierna framkallat rörande sol och klimat: CORONA. Om man ser till ekonomi och samhällsreaktioner talar mycket för att det är mycket bekymmersamt.

Detta uppmärksammar förstås DN. Men jag häpnar ändå över hur navelskådningens journalistik ökar i omfång. Kolla bara dagens rubrik:

”Hur ska jag hantera min elaka svärmor?”

Hur subjektiv tillåts en stor dagstidning bli med namnet Dagens nyheter? Svärmorssnacket är både urgammalt och falskt och beror antagligen oftast på konkurrens och oförståelse mellan kvinnogenerationer.

Och hur stor kan mediernas tilltro bli att lyssna på psykologer och andra socialingenjörer? Sverige har – förutom corona – en rad strukturella samhällsproblem. Det är uppenbart, men medierna är ändå tysta. Däremot denna löjeväckande rubrik, som dessutom slår tillbaka på den kår av journalister som i busslaster åker till partikongressen hos Feministiskt initiativ.

Göran Palm skrev på 1960-talet debattboken Indoktrineringen i Sverige. Att den inte är kurslitteratur på dagens skrivarskolor kan jag förstå. Vidare skrev Maja Ekelöf 1970 boken Rapport från skurhink. Den presenterar ännu ett perspektiv som är lämpligt att studera för en yrkesgrupp (journalister) som själv producerar mest skräp.