Dagens svenska kaos kring coronaviruset har naturliga skäl. Ett för ögat osynligt biologiskt väsen har utvecklats som världen runt hotar många och leder till att multisjuka riskerar att dö. Här finns alltså mycket starka skäl för offentlig vaksamhet och aktivitet. Men just därför krävs också lugn, saklighet och inte minst förnuft.
I Sverige har spridningen av viruset lett till hysteriska reaktioner från politiker och myndigheter. Politiker som inte vet något om medicin står på rad och manar till beredskap. Och myndighetspersoner som inte vet mycket om politik lägger ut texten om olika samhällslösningar. Jag menar förstås inte att politiker och myndigheter ska hålla tyst. Men personer som blivit tagna på sängen av viruset – och av nationens bristande beredskap – måste ändå sansa sig.
Det svenska dilemmat är mängden offentliga uttalanden. Först inkallandes det statliga ”krishanteringsråd” som skapades efter Göran Persson tsunamidebacle under julfirandet 2004. Därefter coronasnack av många regeringspolitiker – inte bara statsministern. Och framför allt höga toner från klungor av administratörer. På grund av landets överdimensionerade byråkrati – alltså mångfalden av statliga myndigheter – uppstår en kakafoni av olika varningar om corona. Vilka påbud som gäller blir oklart. Det visar på Sveriges sårbarhet. Nationen har sedan länge byggt upp ett politiskt system – och en djungel av ämbetsverk – under parollen ”nolltolerans mot all risk”. Och när det blir skarpt läge så bryter kaos ut. Tjogtals personer talar i munnen på varandra i former som får svenska folket att tro att en snar död hotar alla.
Om jag vänder blicken från corona så menar jag att staten, med den stolta symbolen Tres Coronas, under många år bundit ris åt sin egen rygg. Den politik som förts från vänster till höger har gått ut på att vagga in medborgarna i en falsk trygghetssömn. Hundratals lagar har expedierats med den explicita förklaringen att eliminera risker vad gäller klimat, arbetsmiljö, bilkörning, barnavård, omhändertagande av unga brottslingar, mobbing, bränder, bomber och allt annat som möjligtvis kan vara farligt i ett modernt samhälle. Och några tiotal statliga myndigheter har inrättats enbart för att via direktiv bädda in medborgarna i trygghetens bomull. Lyssna bara på hur de tilldelats namn via väl tillrättalagda ord om folkhälsa, samhällsskydd, elevombud, hav och vatten, delaktighet, riskvärdering, e-hälsa, omsorgsanalys osv. Genomgående predikas nolltoleransens höga visa. ”Var lugn, storebror bäddar om dig och ser till att nolltolerans gäller”. Och ändå inträffar nästan dagligen olyckor på alla de politikområden jag nyss räknat upp! Trots alla lagar och myndigheter kraschar det förstås var dag. Man kan därför undra om det inte räckt med ”Statens haverikommission”.
Skämt åsido. Min poäng är att varje samhälle tydligt måste deklarera att risker tyvärr är naturliga och att varje medborgare själv måste inrätta sitt liv efter detta. Statens uppgift är inte att stå i främsta ledet och vara själavårdare. Samhällets ansvar är enbart att forma ett fåtal strategiska organisationer för reglering och effektiv kontroll. Med strategisk menar jag samling under övergripande funktioner som framför allt trafik, sjukvård, energi (och brand), arbete och yttre miljö. Enbart en sammanslagning – eller omfördelning av uppgifter – inom mängden av befintliga myndigheter borde skapa avsevärda effektivitetsvinster. För att inte tala om hur många onödiga byråkrater som kan friställas och hur många miljarder som kan besparas skattebetalarna! Olyckor och katastrofer ska tacklas med sans och förnuft, inte genom myriader av regler och förnumstiga byråkrater som drar åt delvis olika håll. Och som – när olyckan är framme – meddelar att nya föreskrifter är på gång. Idag ser vi hur myndigheter som alla delvis fått uppgiften att svara för sjukvård duckar för frågan om vem av dem som borde ha kontrollerat tillgången till strategiskt sjukvårdsmateriel. Och några andra myndigheter talar yrvaket om att livsmedel bör lagras, liksom förr. Denna förvirring beskriver den förvuxna statliga byråkratin i ett nötskal.
En bra fråga är varför denna politiska hysteri har vuxit fram i vårt land. Enligt min åsikt finns flera svar. Det övergripande är S-partiets idé om att människors existens i samhället måste regleras, från vaggan till graven. Regleringen har blivit en politisk uppgift. Därför har också tusentals byråkrater enrollerats som samhällsingenjörer med uppgift att styra dig och mig i stort och smått. För att bli kontrollerade tvingas vi alla att tillsammans betala många hundra miljarder kronor om året. Effekten blir förstås att människornas privata sfär stegvis begränsas. Resultatet blir också att individens initiativkraft och förmåga samtidigt beskärs. Sverige har därför utvecklats till ett samhälle där folket står under politikernas förmyndarskap. Enligt grundlagen är relationen den omvända.
Någon invänder kanske att politikerna har goda avsikter och bara vill hjälpa till. Det är kanske så, men jag tvekar, varom mera snart. Om jag jämför med världens kommunistiska stater blir det offentligas svar just att folket behöver storebror statens bistånd i ett komplext samhälle. De svagaste individerna blir på så vis slagträn för att frånta mängden övriga medborgare den egna makt och ansvar som behövs för utveckling av ett fritt folk i en god nation. Utan att noga tänka sig för inskränker politikerna individernas frihet.
Nu slår det mig att det kanske är så att de noga tänkt efter? Jag tror nämligen att det finns ännu en förklaring, som vid första anblicken kan förefalla hemsk. Nämligen att politikerna önskar skapa en politisk kontroll över väljarna. Detta styrks av att folkflertalet behandlas som små barn, som inte själva kan reda ut verklighetens många risker. Parollen ”nolltolerans” visar just hur politiker och byråkrater försöker slå dunster i människors ögon. Den kontroll jag talar om har förstås ett tydligt politiskt syfte. Tanken är att alla omyndigförklarade ska ge sitt bifall vid valurnan. Och i kollektivens och korporationernas Sverige har detta illusionsmakeri hittills fungerat.
Men nutidens svenskar är bättre utbildade och framför allt inriktade mot individens rätt, dvs för egot och familjen. Kommer politikerna därför på sikt att lyckas bibehålla sin kontroll över folket? Jag tror inte det. Även om den politiska eliten bara kör på som förut.
Torsten Sandström
2020-03-14
