Jag har nyligen skrivit om att det är ”Hög tid för mer demokrati”. I artikeln pläderar jag för ett viktigt nytt steg: ett ökat inslag av direktdemokrati i svensk grundlag. Efter exv schweizisk förebild menar jag att folket måste ges rätt att inom kort tid efter en lagstiftning få dess politiska giltighet prövad genom en folkomröstning. Jag önskar också att en möjlighet införs i Regeringsformen för varje medborgare/organisation att samla ett par hundra tusen röster för en viss politisk lösning, i syfte att senare få sitt initiativ prövat genom en folkomröstning.
Det är alltså fråga om två idéer som avser att injicera friskt blod i en svensk demokrati som går på tomgång. Folkets tilltagande distans från politikerna måste kapas genom att medborgarna direkt kan driva igenom politiska beslut. Det stabila och förmögna schweiziska samhället visar att reformerna inte innebär ett hasardspel. I stället fungerar de som säkerhetsventiler mot framväxten av en ohörsam politisk klass.
En viktig orsak till att jag skriver dessa rader är den allmänna politiska och tekniska utvecklingen i västvärlden i allmänhet och i Sverige i synnerhet. Låt mig kort peka på några skeenden som talar för att en vidgning av den svenska demokratin är nödvändig. Låt mig förklara varför.
Individualismen. Sverige har mer än andra stater i väst under många årtionden levt under en stark kollektiv styrning. På så vis har välfärden byggts ut och skatterna stegrats. Men i jämförelse med våra nordiska grannar är medborgarnas trygghet inte påtagligt märkvärdig. Detta förklaras av kollektivismens baksida. Det vill säga existensen av många myndigheter – med omfattande byråkratier – och stora onödiga satsningar på områden som S-partiet och dess bakomliggande rörelse pekat ut. Extrema penningbelopp har gått åt för invandring och stöd till u-länder. Satsningarna oroar de svenska skattebetalare, som inte längre deltar aktivt i S-partiets kollektiva apparat. Denna är numera tydligt på väg utför. Till stor del sammanfaller detta med en framväxande individualism.
Människor tänker nämligen numera i annorlunda banor än för fyrtio år sedan. Tilliten till samhället minskar på så vis. Ett tilltagande missnöje har vuxit fram över att mycket höga skatter inte längre syns i en välfärd av toppklass. Tydligast märks detta inom den svenska vården. Tillgängligheten mätt i snabb tillgång till läkarbesök, sjukbäddar eller behandlingsrum har sjunkit samtidigt som vårdadministrationen vuxit med nästan 40% under de senaste tio åren! Det växande missnöjet spär på den individualism jag nu skriver om. Kritiken mot politikernas misshushållning måste rimligtvis mötas med reformer och krav på ökat folkligt inflytande över den gemensamma sektorn.
IT-samhället. Den elektroniska revolutionen är på gott och ont en del av individernas uppbrott från kollektivismen. En stor del av människornas arbets- och fritidsliv cirklar idag kring datorer och internet. Kontakter med samhället sker alltmer över nätet. Och det offentligas ideologiska makt över individerna försvagas samtidigt för vart år. Detsamma gäller de traditionella mediernas inflytande, såsom press och de skattefinansierade SR/SVT. Medborgarna söker i stället information och kontakter över internet. Tekniken skapar alltså en potential för en ny politisk delaktighet. Allmänna val kan därför idag enkelt kompletteras med nya digitala former för politiskt inflytande. För alla som på allvar talar om folkstyre finns alltså nu en potential för politiskt nytänkande.
Den politiska klassens överhöghet. Mot individernas inlemmande i nya former av direkt demokrati på nationell och kommunal nivå står dagens svenska kår av yrkespolitiker. Under en handfull decennier har uppgiften att förvalta det offentliga förvandlats till ett yrke. Alltså jobb med påtagliga förmåner och trygghet. Alla partier har idag sina politiska karriärvägar från grundskolan eller gymnasiet. Unga människor utan erfarenhet från arbetslivet skolas på så vis in i ett yrke som går ut på att fatta beslut som rör andra. Utvecklingen innebär i praktiken en spärr mot nytt tänkande om en kontrollerande folklig direkt demokrati. Ledande politiker visar därför ingen vilja att agera för en vidgning av den svenska demokratin. Kontrollerande folkomröstningar framstår tvärtom som ett hot mot den nuvarande politiska eliten. Detta gäller i princip företrädare för samtliga partier, oberoende var de befinner sig skalan vänster-höger. Man skulle kanske kunna tro att liberaler och högerpolitiker önskar satsa på individuell makt för väljarna mellan valen, i syfte att avlägsna kollektivens byråkratiska satsningar och öka den enskildes frihet. Men rådande partistrukturer och deras kårer av yrkesjobbare talar för status quo, dvs att folket hålls utanför direkt medverkan i politiken mellan valdagarna.
Det sist sagda kan förefalla dystert. Men alla inser att klokt politiskt nytänkande kan bli en hävstång för politiska kretsar som förstått att kollektivens makt är på upphällningen. Det finns därför en god potential för politiker som insett individualiseringens styrka och tempo samt den nya teknikens (IT) möjligheter att vinna många väljares bifall. Kommunikationen över internet har i flera nationer snabbt åstadkommit kraftiga opinionssvängningar. Vi har nyligen sett det exv i England, Frankrike och USA. Mycket talar för att Sverige står på tur.
Jag menar därför att den politiska terrängen i vårt land bör vara god för genomtänkta initiativ för direkt demokrati. Den som tar täten har mycket att vinna. Medborgarna är helt enkelt mogna att lockas av reformer. En naturlig start är mål om direkt demokrati i partiernas program. På så vis kan många sköna väljarröster sannolik räknas in. Därefter samverkan för en rimligt snabb grundslagsreform. Införandet av folkliga kontrollinstrument kräver förstås noggrant övervägande. Men det schweiziska mönstret kan snabba på marschen framåt. Det är nämligen hög tid att den stabila individualismen hos det gamla alpfolket ger kollektivens Sverige en ordentlig läxa! Ett fortsatt kollektivt tänk framstår därför som konservativt. Men den som vill blanda representativ och direkt demokrati är däremot progressiv.
Torsten Sandström
2020-03-08
