I svenska medier – framför allt DN och Sydsvenskan – framställs i dagarna Sverge som ”snåljåpar” i diskussionen om EU: budget. Så agerar de nya liberalerna. Deras frihetsbudskap lyder: det är rätt att höja EU-avgiften. Ett hugg i ryggen på alla som tycker unionen ska hushåla bättre. Inte undra på att L-partiet är på väg ut ur riksdagen. Delvis pga dödskyssar från Bonnierpressen.
Endast en mindre grupp av sammanlagt 27 nationer är nettobetalare, dvs satsar mer pengar än de får tillbaka från unionen. De flesta lever alltså på bidrag från EU. Därför står 22 nationer bakom ett krav om att Holland, Danmark, Österrike och Sverige ska tvingas betala mer. Tyskland – som betalar mest totalt sett – ger de 4 nettobetalarna visst stöd. Sverige är den näst största nettobetalare i förhållande till folkmängden.
Efter Brexit vill nu Kommissionen att budgethålet ska fyllas. Man vill alltså inte anpassa munnen efter Brexit, utan i praktiken öka medlemmarnas insatser. En lång rad länder i syd och öst vill att de som idag betalar mest för unionen ska betala ännu mer i framtiden, så att de själva (de verkliga snåljåparna) ska slippa en ökning, dvs få rätt att bibehålla sina stora penningbidrag.
Utan tvekan drar EU:s 27 nationer åt olika håll politiskt sett avseende inställningen till överstatlighet, invandring, jordbruksbidrag osv. Alltså även när det gäller vem som ska betala kalaset och vem som ska få frikort. Enligt den mänskliga naturens lagar ropar då friåkarna på ökade bidrag från de mer välbeställda. I spetsen för kraven mot de fyra står nationer som Frankrike, Italien, Portugal och Spanien som inte tyngs särskilt av EU-avgifter och alltså tar tillbaka massor av sköna slantar via jordbruksbidrag och andra stöd. Alltså en ren egoistisk politik.
Vi står alltså framför en union utan gemensam politisk inriktning. Många drar åt olika håll. Splittringen inom EU efter Brexit medför att unionen vacklar. En kollektiv hydra som skälver på grund av interna spänningar. Och ändå ska nya pengar satsas efter gamla mindre bra insatser. Många nationer vill få ut pengar från gemenskapen för att sedan vara ifred. Jag, som är mot överstatligheten, förstår intresset av självbestämmande. Men jag menar att splittringen peka på att unionen måste omformas och bantas rejält. Backa klockan tillbaka till ett ekonomiskt samarbete, med gemensam lagstiftning endast i frågor om handel, transporter samt fri rörlighet för medborgare som studerar eller lönearbetar (i ordets reella innebörd).
Det behövs inget låtsasparlament (med två parlamentshus till råga på allt!). Och en avsevärt mindre byråkrati under Kommissionen vore en välgärning. Ett kraftigt bantat antal rättsakter (tvingande lagregler) skulle också göra att EU-domstolen får mindre att göra och begränsat svängrum. Allt medför att politisk makt som överförts från 27 nationer återgår till deras egna parlament, där de hör hemma. Det är hög tid för ingripande reformer innan splittringen övergår i kaos.
Men grundtipset är fortsatt kaos. Siffrorna 22-5 för ökade avgifter (för de senare 5) är dystra. Och med sådana påhejare som mediahuset Bonnier lär det bara bli värre.
