Jämlikhet in absurdum
Upplysningstidens och industrialismens gåvor till mänskligheten är synen på de vuxna individerna som medborgare med lika juridiska rättigheter. Vilken kontrast mot samhällen som baseras på klaner eller på stånd! Därför är demokratin och den juridiska jämlikheten något att värna. Alla läsare vet att det även finns andra jämlikhetsperspektiv. Många är värda att diskutera och kanske hylla. Men inte alla.
I det svenska välfärdssamhället uppfattas ofta ekonomisk jämställdhet som ett ideal. Alltför stora materiella skillnader brukar leda till spänningar som inte är bra. Men många kloka menar att fullständig ekonomisk likställdhet varken är möjlig eller bra. Hårt arbete, utbildning och ansvar måste nödvändigtvis löna sig. Enskildas möjlighet att höja sitt välstånd är en viktig samhällelig drivkraft – något som det stagnerande Sovjetunionen belyser. Dessutom tenderar i varje samhälle den politiska eliten att sträva efter egna ekonomiska fördelar. Den viktiga frågan om välfärd måste därför tacklas så att individer med svagast position inom rimlighetens gränser måste ges ett stöd från det offentligas sida.
Det sista sagda leder till slutsatsen att alla jämlikhetsprinciper måste tillämpas med förnuft. Så sker för övrigt i flertalet av västvärldens samhällen. Inte ens alla människor ges samma juridiska rätt. I alla stater finns åldersgränser som medför att barn inte ses medborgare i den meningen att de har rösträtt eller rätt att bestämma över sin ekonomi eller ställning inom familjen. Den enkla förklaringen är att det (än så länge) anses orimligt att ge barn medborgerliga rättigheter. Jag menar att ett gott samhälle på liknande vis alltid måste pröva om ett jämlikhetskrav är befogat från sociala och ekonomiska utgångspunkter. I flertalet nationer diskuteras avvägningar av detta slag öppet och kritiskt. Det är sunt, enligt min mening.
Min poäng med denna text är Sverige avviker från detta ideal om nödvändigheten av en öppen och kritisk diskussion i jämlikhetsfrågor. I vårt land har nämligen likhetsdogmen utvecklats till en helig ko. Banne den som vågar ifrågasätta olika minoritetsgruppers krav på likabehandling. Kritiska synpunkter mot likhetsprincipen är med andra ord tabu, även om argument mot skapandet av exakt likhet ibland kan tyckas högst rimliga från ekonomisk och social synpunkt sett. Bara själva ifrågasättandet av likhetsnormen anses som ett allvarligt övertramp. Följden blir en anklagande min och ord i stil med att ”alla människor måste ha rätt till samma liv och välfärd”. Eller att ”alla människor är lika värda”. Därmed brukar fortsatt diskussion tvärt upphöra i vårt land.
Jag menar att detta tabu medför att Sveriges positions som välfärdsnation faktiskt hotas. Att alla vuxna har samma juridiska rätt innebär inte att de har samma värde för samhället. Så är exv en skötsam individ mer värdefull än en vanebrottsling. Vidare kräver välfärd alltid hushållning, något som i sin tur medför att en kritisk diskussion alltid måste föras om rimligheten i användningen av offentliga medel. Den nation som inte hushållar är dömd att sacka efter som distributör av ekonomisk och social välfärd. Detta känner många politiker till. Men jämlikhetsdogmatiken i vårt land är så stark att få offentligt vågar säga mot.
Nu undrar förstås många läsare vilka exempel jag tänker på när det gäller jämlikhetsmissbruk. Jag tänker på olika likhetsinsatser på beställning från olika minoritetsgrupper. I åtskilliga fall offras nämligen enligt min åsikt offentliga medel på jämlikhetens heliga altare.
Först tänker jag på lagen om stöd och service till funktionshindrade, LSS. I lagtexten spikas målet om främjande av ”jämlikhet i levnadsvillkor och full delaktighet i samhällslivet”. Idag ges därför omkring 15.000 personer (0,5 promille av befolkningen) c:a 28 miljarder kronor i LSS-bidrag. Jag anser givetvis inte att bidragen ska slopas rakt av. Men det rimliga i att i lag gräva ett sådant slukhål i statens budget måste starkt sättas ifråga. ”Full delaktighet” är för övrigt inte möjligt.
Gigantiska skattebelopp förloras också på en ohämmad statlig satsning på att såväl den offentliga som privata arbetsmiljön måste anpassa till handikappade, oavsett om det på arbetsplatsen ifråga finns någon individ i behov av stöd. Den politiska motiveringen är att en beredskap måste skapas för allas delaktighet i arbetslivet. Det statliga Arbetsmiljöverket ska numera verkställa denna kostsamma offerceremoni, där andra tvingas betala. Än en gång är jag kritisk till själva principrytteriet. Och till tron på en kostnadskrävande byråkratis välsignelse. Däremot kan en prövning av ett vettigt stöd i individuella fall vara rimligt.
Samma ståndpunkt har jag till det generella och storskaliga slöseri som sker i Boverkets regi. Nu gäller det handikappanpassning av svenska bostäder. I och med att planerna inte tar sikte på enskilda individers behov utan på minoritetsgruppens allmänna behov (i förebyggande syfte) är den givna följden att redan mycket höga svenska byggkostnader späs på med gigantiska belopp totalt sett. Detta syns minsann i den planbestämda bostadsbrist som härjar vårt land.
I dagarna diskuteras två ekonomiskt mindre spektakulära jämlikhetsprojekt, som båda tydligt belyser det svenska samhällets allvarliga dilemma. Det ena är ett kraftigt ökat antal operationer av unga med diagnosen könsdysfori. Alltså oroliga ungdomar som lockas till förhastade könsoperationer. Mängden oåterkalleliga ingrepp riskerar att skapa en framtida kris liknande exv de om tvångssterilisering och fosterhemsplacering i förfluten tid. Det andra exemplet rör skolmaten. Det har i dagarna visat sig att elever med krav på specialkost kan tvinga ett skolkök att servera omkring 18 olika menyer var dag. Är detta verkligen rimliga välfärdssatsningar? Tydligare kan politikernas rädsla för likhetstabut inte presenteras!
De onyanserade svenska jämlikhetsdogmerna riskerar som sagt att välfärden hotas i grunden. Med det menar jag uppkomsten av brist på offentliga resurser till vård, skola, bostäder, integration, brottsbekämpning osv. Till synes gränslösa satsningar på minoriteters rätt skapar en allt tydligare motsättning till majoritetssamhällets stora behov. Därför är det hög tid att sätta den heliga jämlikhetens ko på bantningskur. Framför allt måste en fri diskussion tillåtas om rimligheten i olika minoritetsgrupper krav på samhällsstöd. Här lägger än en gång PK-ismen hinder i vägen! Det gör också politikernas syn på folket som mjölkkossa för ständigt höjda skatter.
Torsten Sandström
2020-02-20
