I Sydsvenskan av idag berättas att Anette Agardh, professor i global hälsa, skrivit ett debattinlägg som riktas till Lunds universitet. Hon påstår enligt SDS att: ”En betydande andel anställda och studenter vid Lunds universitet har varit med om sexuella trakasserier.” Något senare meddelar Sydsvenskan att det rör sig om ”en av fyra kvinnliga studenter”.
Jag ifrågasätter inte att ett betydande antal övergrepp totalt sett förekommer inom en så stor organisation som universitetet i Lund. Här studerar omkring 40 000 och personalen består av c:a 8 000. Det är naturligt att en liten andel av dessa många individer ibland agerar regelvidrig och kränkande i ett könsperspektiv. Lika klart är att det måste bekämpas.
Men då en professor – förvisso i tidernas flummigaste ämne, global hälsa – talar om att en betydande andel av studenter och anställda sysslar med sexuella trakasserier ställer jag mig tvekande. Min första reaktion är att det rör sig om det vanliga feministköret, som har en befäst bastion vid Lunds universitet.
Min andra reaktion blir en undran hur den globala hälsoprofeten kommit fram till det hon påstår. Jag vet svaret. Omfattande enkäter har nämligen skickats ut kors och tvärs inom organisationen. Detta leder till en naturlig kunskapsteoretisk fråga om den vetenskapliga relevansens av intervjuer för att fastställa sociala fakta, exv om kränkningar av skilda slag. Frågeställningen är givetvis särskilt aktuell vid ett stort svenskt universitet. Där funderar nämligen många lärare och elever ofta över om och hur kunskaper kan valideras. Men detta stoppar förstås sällan personer med frälsarambitioner från att bygga sin forskning på lösan sand.
Det är självklart att det inom en jätteorganisation som den i Lund finns ”en betydande andel” allmänt missnöjda individer. Missnöjet kan beror på vad som helst. Även privata problem som inte det minsta rör universitet. Med ett uns av kunskap om människans natur är det tydligt att sådan irritation kan komma att avspeglas i de svar som lämnas på en enkät. Svarspersonen avreagerar sig helt enkelt. Det är mänskligt. I stället för att rannsaka sin egen roll i en problematik anklagas subjekt i närheten. Därför blir det tal om 25% av alla studenter känner sig kränkta.
Innebörden är att enkätsvar om så laddade frågor som kön och särbehandling i grunden måste sättas ifråga. Jag har därför – från vetenskaplig utgångspunkt – svårt att förstå hur en professor i Lund kan ge sig in på det projekt som Agardh gjort. Redan från början borde hon ha sagt nej och att forskningsuppgiften är omöjlig att genomföra via enkäter.
Men hon har ju inte sagt stopp och nej tack. Därför återvänder jag till min initiala reaktion om feministköret. Ett av många svenska tabun är att #Me too inte tillåts sättas ifråga. För feminister blir det därför fritt fram att blåsa upp myter. Exempel på kränkningar inom en stor population förstoras på så vis till slutsatser om betydande överträdelser av koden för umgänge mellan könen. På så vis befäst myten om männens systematiska förbrytelser.
Av denna anledning bör feminismen motverkas i samhället. Den saknar hursomhelst plats vid vetenskapliga institutioner. Där ska nämligen enbart kunskapsteoretiskt väl grundade metoder brukas.
Torsten Sandström
2020-02-12
