Sverige är ett skönt välfärdsland. Friheten är omfattande. Men politiker, myndigheter och media talar alltmer om vad du och jag får tycka och säga (och vad vi inte får tala om). Fram växer en ny religion med ett nytt prästerskap. Nu predikas inte längre Bibelns budskap, utan det goda samhällets politiskt korrekta moralvärderingar. PK-lärans bas är de mänskliga rättigheterna. Från dessa rättssregler flödar nu knippen med moraliska värderingar, i form av PK-normer, som rör minoriteters rättigheter, feminism, klimatförstöring, invandring, auktoritetskritik mm. Värderingarna står alltså i allmänhet på en rimlig grund.
Men problemet är att PK-eliten - liksom flydda tiders präster - hävdar ett åsiktsmonopol. Den som inte anpassar sig fullständigt hånas. Hon och han påklistras alla möjliga slags nedsättande etiketter. Media pläderar betongfast för den nya PK-läran. Debattinlägg som går emot refuseras. Banne den som säger nå´t annat! Samtalet vid kaffebordet på jobbet tystnar. Du blir osäker...
PK-läran och PK-samhället blir på så vis ett allvarligt hot mot vår åsiktsfrihet. Anti-PK-bloggen vill problematisera och kritisera den nya PK-religionen och dess predikanter. Min blogg står nämligen på det fria ordets sida! Templet från antikens Aten får symbolisera det fria samtalet.
Joanna Persman påstås skriva om konst i SvD. Bilden ovan – med undertext – presenterades häromdagen under den klargörande rubriken: Hårda praliner mot existentiell ångest.
En sådan bild kan efter #Me too bara en kvinna visa i offentligheten. Okej, fotot har tagits av en man, som kallar bilden Playing nudes. Det ser ju glatt och trevligt ut. Vem som helst hade på ett badhus i Asien (mot schysst betalning) kunnat ta ett liknande foto. Men varför är tjejerna nakna? Och varför anses bilden värd att lanseras i media, efter allt snack om mäns fokus på kvinnors kroppar? Här syns åtta unga helnakna kroppar. Men i och med sitt kön får Persman frikort från #Me too. Jag är inte pryd. Men ogillar i högsta grad dubbelmoral.
Dessutom fortsätter jag min kritik av den nutida konstens tomhet på kreativitet och teknisk talang. Detta medför att bilder som kallas konst måste ges förklaringar, som skapar intryck av största eftertanke. ”Playing nudes” får dock anses vara en äkta varubeskrivning. Men kolla bildens undertext (av Persman)! Där talas om ”existentiell vånda och tomhet i den smått absurda verkligheten”. Är det någon annan är Persman som kan få detta att gå ihop med åtta glada näcka kvinnor? Kanske är själva glädjen absurd i den dystra värld Persman upplever?
Jag förstår ingenting annat än att den konst som nutida svartrockar hyllar är helt politiserad. Det rör inte längre kvalificerade bilder, utan endast särskilt utvalda korrekta ord.
En svensk lagstiftare tror att Barnkonventionen kommer att lösa alla problem.
Socialminister Hallengren uttalade sig i gårdagens P1 Morgon om ett tragiskt fall. En domstol har beslutat att flytta en 3-åring från ett familjehem åter till sina knarkande föräldrar. Därefter har barnet skadats och avlidit. Hallengren sa något i stil med: Sedan årsskiftet har barnkonventionen blivit lagstiftning, varför problematiken får sin lösning.
Jag tror hennes uttalande tydligt speglar svenska lagstiftares naivitet. Politikerna beslutar om att göra en mycket allmän regelsamling (Barnkonventionen) om barns rätt till lag – och vips tror de att frågan har åtgärdats. Det är deprimerande att ständigt se tillväxten av nya regler samtidigt som ungefär samma gamla problem fortsätter att hopa sig. Bakom fenomenet finns naiva svenska lagstiftare, som saknar förståelse för vad juridik är eller hur rättsligt beslutsfattande funkar. För politikerna är det mest drömmar. Det vill säga luftiga idéer och ord i en konvention som inte funkar då den placeras i ett komplext system av redan befintliga rättsregler. Den som inte tänkt djupare på lagstiftningens funktioner trampar därför ofta snett.
Barnkonventionen är en mycket fåordig lag som enbart säger att en folkrättslig konvention med samma namn ska bli svensk lag. Det betyder inte att konventionens många och mycket allmänt hållna regler blir verkningsfulla. Den nya lagen säger nämligen inte att dess regler ska ha företräde framför annan reglering. Därför kommer sådan nyskapad allmän lagstiftning normalt tvingas vika för existerande specialreglering. Och vad gäller barns relationer finns det redan många precisa normer inom familje- och förvaltningsrätten. En domare som ska döma i en tvist – där någon gör barnkonventionen gällande – kommer därför nästan alltid att tvingas välja specialregeringen. Alltså kommer lagen om barnkonventionen i flertalet fall att bli verkningslös och stanna på papperet. Men den kommer ändå att oroa och motverka säkert juridisk beslutsfattande.
Detta vet skolade jurister. Skandalen är att politikerna bakom lagen inte har en aning om detta. Liksom Hallengren är de så nöjda bara de skrivit en lag om barns rätt. Hej – och- hå! De förstår inte att denna lag kommer att slira. De har lovat väljarna allt möjligt om barns rättigheter. Men så blir det bara pannkaka.
Höga jurister i Lagrådet har upplyst politikerna om detta innan barnkonventionen blev lag. Men ändå vill de inte förstå. De är så förblindande av lagstiftningens magi – och viljan att blir återvalda – att de inte lyssnar på juristernas ord. Och så sätter de en i huvudsak tom lagreglering på plats med samma förnumstiga ord som Hallengrens. Bakom hejar förstås en superflummig ”barnrättsrörelse” på – ledda av dåligt pålästa jurister och socialarbetare. Alltså Sverige i ett nötskal.
För att köra bil måste man ha körkort. Men för att lagstifta behövs inte ett uns förnuft. Det räcker med att prata strunt. Som Hallengren i P1 igår. Det är faktisk beklämmande.
Möjligtvis är Hallengren förledd av Olof Palme som skrivit boken ”Politik är att vilja”. I så fall ser vi nu vådan av hans vilseledande dogm. Det räcker inte med vilja. I min värld är nämligen politik att genomföra just det man lovat. Här har Hallengren & Co en lång väg att gå. Men på vägen kommer de att tralla: Kom nu då – barnprogram i teve två.
