Oförmågan att utkräva individuellt ansvar tillhör vårt lands främsta problem. Det syns i politiken och inom byråkratin där felaktiga beslut enbart läggs på hög. Inga påföljder. Det syns i brottslighetens värld genom en kombination av minimala straff och generösa straffrabatter. Även inom barnuppfostran har sedan 1970-talet frihetstänket dominerat i bästa flower-power-stil. Likaså har den svenska skolan stora bekymmer med upprätthållande av ordning och inte minst med att leda avvikarna på rätt väg.
Jag skriver därför än en gång om ett stort psykologi/pedagogik-jippo. Nu med anledning av ett reportage i Sydsvenskan om sk lågaffektivt bemötande. Ett antal psykologer/pedagoger har tagit denna idé på entreprenad och åker land och rike runt för att frälsa Sveriges rektorer och lärare. Tanken är att inte brusa upp och möta den avvikande eleven med hårda ord (hårda tag verkar i det närmaste redan förbjudna). Budskapet faller vissa (märk väl mina två s) rektorer, pedagoger, lärare och så förstås raden av vänsterjournalister på läppen. Varför stöka om man kan vara passivt undanglidande. Vilken genial psykologisk/pedagogisk idé! Att glida undan frågan om ansvar, gång efter annan.
Nu är själva idén gammal som gatan. Men förr aldrig avsedd som enda patentmedicin, utan enbart som ett möjligt första steg vid lindriga avvikelser. Visa tänkare har länge förstått att värre missförhållanden kräver skarpa verbala reaktioner. Och ännu större bråk måste följas av tufft ansvar i stil med avstängning. Det lågaffektiva tänket blir därför som som kejsarens nya kläder. Det är som helhetslösning noll och ingenting, inte bara som åtgärd sett (dvs passivitet) utan också som metod för framgångsrik uppfostran. I flera tusen år har filosofer och jurister förstått att ett mönster med stegvis ökade sanktioner (progressiv disciplin) är den rätta vägen till framgång, förutsatt att avvikaren inte är en ohjälplig psykopat (vilket ytterst få skolungdomar är).
Det jag nu skriver klassar förstås majoriteten av landets pedagoger och vänstermänniskor som reaktionärt. Vidare hånar journalisterna förstås allt tal om successivt hårdare tag. Och regeringen med sina s-kriminologer gnuggar händerna och ondgör sig samtidigt över en växande retorik från höger. I Sverige är det som jag skriver således en officiell osanning. På de flesta håll världen runt ses det däremot som sunt förnuft.
Jag menar att de kringresande psykologernas tänk är samhällsskadligt. De blåser nämligen under den felande individens självsyn och låter honom hållas på den väg han själv valt. Denna typ av pedagogik går alltså ut på att hylla individens befrielse från ansvar.
