Den som följer min blogg märker att jag ofta pekar på att Sveriges grundlagar – Regeringsformen (RF), Successionsordningen (SO), Tryckfrihetsförordningen (TF) och Yttrandefrihetsgrundlagen (YGL) sedan länge fått konkurrens från en rad skrivna och oskrivna normer. Det är märkligt, ty i ett rättssamhälle ska grundlagarna stå över allt och reglera de centrala maktförhållandena i samhället. Min främsta kritik har riktats mot den korporativism som existerar, i kraft av såväl tysta normer som lagstiftning. Idag vill jag säga några ord om andra övernormer som finns i arbetsmiljölagen, AML.
Lagens bakgrund är helt normal. Industriell produktion innebär allvarliga fysiska risker för anställda. Därför är skyddsregler i AML en självklarhet. Det är inte det jag nu kritiserar.
Däremot har det korporativa Sverige utvidgat AML på ett fullkomligt överdrivet vis. Fackföreningarnas makt syns här tydligt. Vidare har en statlig myndighet, Arbetsmiljöverket, getts en vidsträckt rätt att skriva specialförfattningar, sk föreskrifter. Och detta har skett om nästan allt mellan himmel och jord. Dessutom betraktar AML märkligt nog studenter och elever i alla skolor arbetstagare, trots att de inte utför riskfyllt lönearbete, utan är under utbildning för sitt eget bästa. I och med att begreppet arbetsmiljö alltså utvidgats kraftigt uppstår en bred juridisk oklarhet och stora risker för rättssäkerheten. En nedgradering av det svenska rättssamhället har blivit den naturliga följden.
Problemet syns enligt min mening främst vad gäller psykiska arbetsmiljörisker. Ty även själsliga våndor som riskerar att uppkomma på arbetsplasten eller i undervisningen omfattas. Resultatet har blivit att fackföreningarna fått en joker i sin hand. Genom att påstås att ett fenomen i arbetsliv och undervisning ger upphov till psykiska risker kan fack, olika missnöjda och Arbetsmiljöverket sätta press på det subjekt som står bakom verksamheten ifråga. Och detta utan annat skäl är att någon påstår att ett själsligt problem existerar.
Jag har i bloggar skrivit om att datoriserad identitetsigenkänning i en skola hamnat i skottgluggen. Vidare om att en kurs vid Psykologiska institutionen i Lund klassat som en arbetsmijörisk efter att en student klagat på lärares attityder. Själv har jag för många år sedan sett hur en rullstolsbunden kvinna på ett bibliotek i Skåne av sin kollegor utpekats som en arbetsmiljörisk för att hon inte kunde utföra visa jobb och att hennes ”kamrater” därför fick anstränga sig extra. På ett kommunalt bibliotek!
Igår hörde jag talas om att arbetsmiljön i Svenska kyrkan ska granskas av Arbetsmiljöverket. Nu påstås det att personal där uppför sig kränkande, att särbehandling sker, att anställda mobbas eller motarbetas. Alla inser snabbt att en meningsmotsättning eller diskussion mellan chefer och anställda enkelt kan uppfattas som en kränkning av den som är missnöjd. Att det blir extra vanligt i vissa miljöer – som kyrka och universitet – tillhör bilden av små bråk på ankdammar. Och AML kan sättas i spel mot exv en arbetsgivare även om anmälaren själv är orsaken till att motsättningar uppstått. Genom AML:s svepande system av gummiföreskrifter kan praktiskt taget allt som är naturligt och rimligt förvandlas till en arbetsmiljöfråga. Det är allvarligt.
Varför inte låta verksamhetsföreträdare själva hantera gränserna för kritiska samtal inom den egna verksamheten. Om agerandet är brottsligt så finns det som bekant redan ganska tydliga normer i Brottsbalen och på så vis en väg för tvistelösning oc eventuell påföljd. Likaså finns det regler om en särskild statlig prövning för dem som hävdar att de utsatts för en arbetsskada.
Jag anser däremot att staten hålls sig utanför det vardagliga samtalet i arbete och skola. Ordergivning, kritik och upprörda ord bör ligga utanför AML. Att någon gång ett övertramp sker vid val av ord och tonläge på en arbetsplats eller skola är beklagligt (men faktiskt naturligt, liksom ibland inom en familj). Men det behövs inte ett särskilt AML-maskineri för att hantera problem som är oklara, i allmänhet tämligen normala samt ofta enbart beroende av något skilda synsätt mellan de inblandade. Därför bör AML snarast möjligt ändras så att endast ”allvarliga” psykiska risker eller ”uppenbara” själsliga problem omfattas! Och strikta direktiv måste ges till Arbetsmiljöverket att ägna sig åt viktigare frågor. Lämna vardagens själsliv utanför AML:s byråkratiska maskineri!
Enligt min mening har AML blivit en hydra. Ett kontraproduktivt regelsystem om själsliga risker som hotar ett normalt umgänge i arbetsliv och skola. Den person eller fackförening som är missnöjd kan hur enkelt som helst trolla fram en psykisk arbetsmiljörisk ifall man vill komma åt en verksamhetsutövare. Jag förstår att S-partiet, som står bakom monsterreglerna, vill ha det så. Men jag. undrar varför politiker från andra läger accepterar att korporativismen breder ut sig runtom i landet. För att citera en mindre framstående tänkare från S-leden: ”Så här kan vi inte ha det!”
Min undran över borgerliga regeringars agerande vid makten är berättigad och värd några ord. Det tycks som om de ”rakt över” tagit över S-modellens korporativism. Det har under flera år vid makten funnits goda möjligheter att städa upp efter S-partits kollektivism. Men den lever vidare och än idag stökas det bara om detaljer i LAS, utan att något händer.
Fredrik Reinfeldt bär ett särskilt ansvar. Han önskade explicit få sitt parti att vara ”statsbärande”. Och för att nå detta mycket märkliga mål satsade han på en ”S-politik Light”. M-partiet lider fortfarande av samma sjuka, även om ”lightviruset” tycks börja läka ut under åren i karantän. Nu krävs stora visioner om strategiska förändringar av Sverige! Problemen har hopat sig!
Torsten Sandström
2020-02-03
