Då jag kollar min e-postlåda i eftermiddags på Juridicum i Lund finns som sig bör vanliga meddelanden om olika interna händelser. Dessutom två som sticker ut något på grund av sin politiskt korrekta karaktär.
Först en inbjudan till ”Masterclass hållbarhetskommunikation – bygg ett trovärdigt och hållbart varumärke”. För 8.900 kronor plus moms får jag som deltagare:
– nycklar till effektiv kommunikation för hållbar utveckling,
– kunskap om hur man undviker greenwash
– förståelse för hur olika målgrupper triggas av olika hållbarhetsargument.
Därefter – längre ned i brevlådan – en käck inbjudan från Lunds universitets centrala förvaltning om att det är ”Dags att börja planera för Almedalsveckan”. Nu ska universitetslärarna ryckas upp ur sin trista lunk vid skrivbordet eller katedern för att anmäla vad de tänker presentera i Visby. Vad sjutton ska jag göra i Visby undrar de flesta . Men nu ropar byråkrater i universitetets ledning ut att ”Nu börjar arbetet med att fylla våra två dagar med intressanta seminarier och aktiviteter.”
Meningen är att informera politiker från Stockholm och andra tillresande om de fantastiska projekt som forskaren sysslar med. Har du inget spännande och glassigt så hitta bara på något lämpligt. Almedalen funkar som en dejtingsida. Därför anordnar det hjälpsamma universitetet ett gemensamt mingel. ”Minglet är till för att värna våra goda relationer och ge möjlighet att prata med våra vänner. Vi kommer att bjuda in till ett ”Hemma-hos- Lund-mingel”. Gulli-gullan- ko-ko!
Vad är det som egentligen händer i idéerna och verklighetens värld bakom dessa två mejl i min jobbrevlåda på Lunds universitet? Finns det någon gemensam nämnare mellan hållbarhetssamtalet och Almedalstjohejet? Jag tror att de passar som hand i handske. Här följer några förklaringar.
Politisering. För länge sedan ansågs idealet vara att forskningen skulle stå utanför partpolitiken. Så är det inte längre sedan flera decennier. Nu gäller det att placera sig vid politikens ankdamm med metspöet i hand och kroken agnad med fett bete. Fiskafänget går ut på att med politiskt lämpligt bete fånga några makthavare från den offentliga världen, dvs just de som också är där på egna fiskeutflykter (och lite fritidsskoj med rosévin förstås). Man måste grabba tag i offentliga personer som sitter på anslagspengar. Att locka med ordet ”hållbarhet” (x 2 i samma mening, se ovan) gör det troligt att en fet fisk nappar.
Medialisering. Hela Sveriges press, radio och teve deltar i jippot i Almedalen. Den politiska korrektheten odlas i särskilda fiskedammar. ”Hållbarhet” kallas en av de större och tar sikte på Miljö och klimatfrågor. Men det finns förstås andra bassänger för odling av alla sorters PK-bete. Könsfrågor inklusive Hbtq är ett säker sådant. Bostäder ett annat, trots att sådana saknats i decennier för många. Även ämnet vård är populärt i Almedalen – i praktiken en bristvara för åtskilliga köande. I en särskild damm simmar därför samhällsvetare som lockar till sig politiska sympatisörer av alla de slag (bara de har anslagspengar). Liknade lycksökare odlas i naturvetarnas bassäng, där agn tas fram för politiker som tror att de är ägnade att mana fram nya tekniska lösningar för Sverige. Få har förmågan, men många känner sig kallade.
Min slutsats är att universiteten alltmer fjärmar sig från det ensamma, noggranna och enformiga slitet på labbet, biblioteket och framför datorn. Det är just det bevisa och monotona sökandet som är forskningens kärna. Men sådant håller bara trångsynta tråkmånsar på med. Nej, i mediernas samhälle ska forskarna snacka för sig, vara tjosan och kunna mingla med landets makthavare. Dagens svenska forskning är nämligen i hög grad politiserad.
Inte undra på att forskningsrapporterna liknar populärversioner av Råd& Rön. De talar om vad politikerna önskar höra. Men frågan är om det är vetenskap. Förr försökte universiteten hålla armlängds avstånd till den politiska makten. Nu försöker man kramas. Jag är en vän av universitetskontakter med samhället. Men politiker måste man ständigt vara försiktig med.
