Artikel och bild är från DN, förstås. Det rör sig om dans som kulturform. I min värld behöver dans inte alls röra sig om klassik balett i vita trikåer till musik av Tjajkovskij. Men liksom andra konstformer måste det vara fråga om att skapa något avancerat eller skönt. När det gäller dans alltså komplicerade rörelser till musik.
Såväl bilden som texten talar om något annat. Nämligen en strävan efter identitetspolitik. Man vill bryta ”normen” om hur dans vanligtvis brukar utföras. I min värld är detta inte en kulturfråga, utan en politisk ambition.
Det mest förbluffande är att dansen ska utföras av en kvinna som har benproteser. Jag har förståelse för att hon älskar att röra sig och vill frigöra sig från sin skada. Det är hennes ensak som jag gärna godtar. Men det blir ändå inte konst genom att kallas normkritik. Det är som sagt politiserande. Sak samma med det manliga könsorgan hon bär. Det blir fråga om en oklar könspolitik.
När det gäller nutida bildkonst har jag i tidigare bloggar konstaterat att allt tycks accepteras bara det finns en politisk gångbar rubrik. Nu påstår jag att detsamma verkar gälla dansen som konstform (ifall DN är trovärdig vill säga). Resultatet blir hursomhelst en avintellektualisering. Det som ska vara sublimt eller utmanande i avancerad form faller platt till marken. Följden blir en form av kulturfientlighet. Närmare bestämt att konsten förvandlas till rent strunt. Konst blir som en affisch för ”Förbundet unga rörelsehindrade” eller för ”RFSU”. Så vill DN uppenbarligen ha det. Och så talar en vänsterminoritet som svingat sig upp på tribunen. Det är dystert att skåda.
