I media har de senaste dagarna studenter riktat kritik mot psykologiska institutionen vid Lunds universitet. Det gäller en kortare kurs med praktiska inslag som drivit på en kursgård. Man kallar det en workshop där studenterna ska få möjlighet att utforska ”svåra känslor” och reflektera över ”gruppdynamik”. Sex kursledare har lett studenterna under två dagar.
När det gäller en verksamhet som praktisk ska utforska själsliga relationer hos personer i en grupptillvaro kan man förstås tänka sig häftiga reaktioner, särskilt hos hyperkänsliga psykologer. Att studier i människans psyke är svåra, kanske omöjliga, tillhör bilden. Såväl undersökningar av den egna själen som andras. Som ett brev på Postnord kommer därför den studentkritik som rapporteras i SR P4 Malmöhus:
”Det var en väldigt jobbig och ångestfylld upplevelse. Men för mig är det också ett jättestort frågetecken kring vad det var och vad jag lärde mig av det. Jag får mest ångest när jag tänker tillbaka på det idag”. Detta påstår Isabella Korvenranta Månsson, en av studenterna som valde att hoppa av momentet i höstas. Vad de andra tyckte sägs det inget om.
Kritiken är några dagar gammal. Senare rapporterar Sydsvenskan att Psykologförbundet slagit fast följande: ”Det finns ingen vetenskaplig evidens” (för kursmomentet ifråga). Vidare rapporterar Sydsvenskan: ”Nu ses arbetsmiljön över för studenterna.”
I min värld följer scenariot exakt det man kan förvänta sig i dagens PK-Sverige. Några lärare och studenter genomför ett spel i mänsklig kommunikation. De medverkande tror att det är fråga om någon slags vetenskaplig verksamhet. Någon extra känslig student känner sig överkörd, kanske mobbad. Hon drabbas av ångest och går därför till SR P4 (Sanningskanalen). Medierna nappar genast på kritiken mot ett stort universitet. Det blir braskande rubriker. Psykologförbundets byråkrater rycker ut och gör tummen ned. Institutionen svarar med en halvpudel och gör det inträffade till en ”arbetsmiljö”-fråga. Allt följer manualen för den svenska modellen. En storm i ett glas fyllt av pseudovetenskap förvandlas till en facklig fråga med arbetsmiljökonsekvenser. Har någon hört det förut?
Det verkar som åtminstone Psykologförbundet har en poäng: vetenskaplig evidens saknas för kursmomentet. Mitt intresse för vetenskapsteori gör att jag frågar om studier av en människas skäl (ensam eller i grupp) över huvud taget kan utföras på en vetenskaplig nivå. Finns det någon som kan tolka elektriska impulser i människans hjärna? Och vad gäller människans svar på frågor som ställts till henne är problemet hur svaren ska kunna tydas på ett objektivt och vetenskapligt sätt. Talar hon sant? Hur ska orden uppfattas. Har möjligtvis intervjuarens personliga inställning betydelse vid svarens tolkning? Osv.
Därför är jag benägen att utvidga Psykologförbundets påstående att vetenskaplig evidens saknas till ämnet psykologi i sin helhet (OK, vissa undantag finns). Jag bloggade häromveckan om en studie av vaggsångers verkan på små barn. Min kritik rörde då förvisso inte en psykologisk studie. Men jag menar att de kunskapsteoretiska problemen är ungefär desamma.
Jag är inte ensam om att tänka som jag gör, utan följer endast i Karl Poppers fotspår. Han var inte nådig i sin kritik av Freuds teorier. Freud jobbade med människans undermedvetna. Jag tror problemen är desamma vad gäller ett försök till vetenskaplig kartläggning av det medvetna. Det blir mest fråga om spekulationer, som kanske ibland är intressanta. Det trista är att spekulationer av detta slag är något som fascinerar många människor. Historien lär oss nämligen att tusen och åter tusen vill upphöja tro och gissningar till vetenskap.
Torsten Sandström
2020-01-12
PS! Min rubrik knyter an till Poppers bok Historicismens elände. Han kritiserade nämligen också den vetenskapliga grunden för exv marxismens lära om historiens nödvändiga utveckling mot kommunism.
