Sverige är ett skönt välfärdsland. Friheten är omfattande. Men politiker, myndigheter och media talar alltmer om vad du och jag får tycka och säga (och vad vi inte får tala om). Fram växer en ny religion med ett nytt prästerskap. Nu predikas inte längre Bibelns budskap, utan det goda samhällets politiskt korrekta moralvärderingar. PK-lärans bas är de mänskliga rättigheterna. Från dessa rättssregler flödar nu knippen med moraliska värderingar, i form av PK-normer, som rör minoriteters rättigheter, feminism, klimatförstöring, invandring, auktoritetskritik mm. Värderingarna står alltså i allmänhet på en rimlig grund.
Men problemet är att PK-eliten - liksom flydda tiders präster - hävdar ett åsiktsmonopol. Den som inte anpassar sig fullständigt hånas. Hon och han påklistras alla möjliga slags nedsättande etiketter. Media pläderar betongfast för den nya PK-läran. Debattinlägg som går emot refuseras. Banne den som säger nå´t annat! Samtalet vid kaffebordet på jobbet tystnar. Du blir osäker...
PK-läran och PK-samhället blir på så vis ett allvarligt hot mot vår åsiktsfrihet. Anti-PK-bloggen vill problematisera och kritisera den nya PK-religionen och dess predikanter. Min blogg står nämligen på det fria ordets sida! Templet från antikens Aten får symbolisera det fria samtalet.
Under rubriken Vår skola presterar Sydsvenskan texten ovanför. Det sker i tider då skolan har stora kunskapsproblem, stort stök, brist på lärare. Det mesta går fel.
Vad händer då? Jo Sydsvenskan skriver om hbtq-problem på högstadiet. Till råga på allt med en fånig formulering om ”att komma ut under högstadiet”. Vad har just skolan eller utbildningen med hbtq-saken att göra? Och varför ska man komma ut just då? Texten saknar fokus på samhällets huvudproblem och tar i stället sikt på identitetsfrågor hos en ung minoritetsgrupp.
Igår bloggade jag om en av tidningens journalister som skrev om det offentligas plikt att verka för jämställdhet mellan föräldrar. Idag får högstadiet ett hbtq-uppdrag. Är journalisternas lönerna idag så dåliga att bara politruker vill ha jobb? Jag bara undrar.
Förr sa man om fotbollspelare: det man inte har i huvet måste man ha i benen. Idag gäller något liknande i konstens värld: det man inte har i huvud och hand måste man uttrycka i ord.
Kan konst vara vad som helst? Mitt svar i denna blogg är nej. Det måste finnas några kriterier – annars är ju alla ting konst. Det är förstås inte enkelt att sätta ribban. Men såvitt jag förstår är basen komplexitet, dvs ett uttryck som kräver någon form av unik ansträngning eller en kompetens, som inte alla människor besitter. Sedan bör resultatet (nu kortfattat) uttrycka skönhet, opposition eller något extraordinärt. Verkets titel – dvs vad det kallas – har inte någon självständig betydelse vid denna bedömning, utan är endast en kommentar i marginalen.
Bilden ovan är en affisch från Moderna muséet. Den uppfyller inget av de krav jag personligen menar ska känneteckna en konstupplevelse. Bakom bilden står Rauchenberg, som hyllas av olika förståsigpåare. Det räcker inte. Vem som helst kan åstadkomma bilden ifråga. Priset är inte heller en mätare på konst, utan enbart ett tecken på vad någon vill betala på marknaden för tinget ifråga. Bilden ovan blir ett hån mot besökaren av ett galleri. I det här fallet är det staten som, med skattebetalarnas pengar, talar till medborgarna. Budskapet är en lervälling.
Förr beställdes konst av mecenater, som bara betalde för det som de uppfattade som viktigt eller skönt. Det vill säga ett märkvärdigt hantverk. Nu betalas marknadspriser, som bestäms av smarta män och kvinnor i finansvärldens närhet. De som sköter konstens ”börser” vet hur priser ska manipuleras. Och när köparen är ett offentligt subjekt – betalning sker alltså med skattemedel – så försvinner äldre tider spärr, dvs mecenatens ovilja att betala för något som anses som strunt.
Visst finns det så klart mycken god konst idag. Men det finns även en utveckling mot botten. Kravlösheten breder ut sig över allt. Och den hejas på av gallerister, museifolk, spekulanter mfl som aldrig själva skapat något väsentligt att titta på. Men prat kan de. Tirader av ord. Här möter vi många Mud muses.
