Anti-PK-bloggen

I den goda nättidningen Kvartal kan man läsa en artikel med den intressanta rubriken ovan. Jag ger en länk nedan. Författaren är docent i civilrätt från Göteborg och heter Jakob Heidbrink. Han framför många intressanta och, som jag tror, för lekmannen förbluffande konstateranden rörande det faktum att den ”heliga” Barnkonventionen om en vecka blir svensk lag.

Den juridiska nyheten kokar samman till att medborgare inför svenska domstolar och andra myndigheter ges en rätt att argumentera med hänvisning till den folkrättsliga Barnkonventionen. Därmed inte sagt att medborgaren tar hem spelet med sina nya argument. Svensk rätt ger (lyckligtvis) inte Barnkonventionens vaga normer något företräde, som lekmän kanske vill tro. Konventionen har nämligen inte status av grundlag.

Därför måste argument med stöd av Barnkonventionens flummiga normer i allmänhet ge vika för konkurrerande lagregler med sedvanlig pregnant utformning. Konstaterande är nog en överraskning för alla svenskar som trott på S-regeringens sirensång om att upphöjande av Barnkonventionen till svensk lag kommer att ge alla småttingar ett ökat juridiskt skydd. Heidbrink tvivlar alltså på att skyddet i realiteten kommer att utvidgas. Ett ökat antal tvister, om konflikter mellan nuvarande lagstiftning och de nya vaga reglerna i Barnkonventionen, blir följden. Detta medför naturligtvis att fokus kommer att riktas mot juristernas tolkningsoperationer, vilket knappast är lyckat med tanke på rättssäkerheten. Att konventionen nu blir lag bidrar alltså till minskad juridisk säkerhet.

Hans artikel innehåller också andra godbitar för den som – liksom jag och för övrigt även många svenska domare – är kritisk till att konventionen ska bli svensk lag. Han skriver exv att risken är påtaglig för att begreppet ”rättighet” inflateras. Barnkonventionen lovar i oklara ordalag barnen en mångfald rättigheter i olika avseenden. Ett skydd barnen alltså normalt inte kommer av vinna i svenska domstolar.

Redan idag finns en här av (ofta kvinnliga) ”experter” på det de kallar ”barnrätt”. Inte alla är jurister, utan snarast troende på det nya dragspel av normer som konventionen presenterar. Nu ska de försörja sig på att sprida detta dimmiga budskap. Vi får alltså räkna med att se ännu en svensk rörelse av predikanter som hoppas kunna frälsa barn även i omöjliga situationer. I och med att många av ”experterna” inte förstår sig på juridikens finlir kommer de på sikt att skapa stor besvikelse hos dem som trott på lockropen från Barnkonventionens (S)irener. Detta är en del av den svenska modellen. Olof Palme kallade exv MBL (medbestämmandelagen) för den största reformen sedan den allmänna rösträtten. Du hör rätt – MBL! Nu är det Barnkonventionen som framställs som en räddningsplanka.

Om du är intresserad av Barnkonventionen, som alltså om en vecka blir svensk lag, rekommenderar jag verkligen en läsning av Heidbrinks text i Kvartal på följande länk:

https://kvartal.se/artiklar/barnkonventionen-kortsluter-demokratin/

Under några dagar har jag vistats i Köpenhamn. En storstad så annorlunda jämfört med Stockholm. Framför allt är det slående att det danska samhället visar en helt annan – och mer politiskt avslappnad – sida än Sverige. Jag tror aldrig jag hört en dansk påstå att deras nation är ett föredöme för världen. Eller att någon dansk statsminister vågar upprepa orden om behovet av det ”starka samhället”. Varför denna skillnad mellan två stater som är nära kulturellt förbundna och som under långa perioder haft regeringar av märket S?

Visst finns det flera sociala strukturskillnader mellan Danmark och Sverige. Odling, livsmedel och handel står mot svensk storindustri. Danmark var under tysk ockupation medan Sverige kompromissade rejält med Hitler. Religionens grepp över danskarna är mer påtaglig. Fackföreningarna topprider vårt land. Men i mina ögon räcker inte dessa förklaringar fullt ut. Båda staterna har utvecklade välfärdssystem. Det är alltså något annat som medför att svenskarna förhäver sig och talar om det starka samhället. Något ideologiskt och svårgripbart. 

Jag tror att det har att göra med dimmor av en uppsvenskhet. Dvs en historisk syn på Sverige med ett centrum i Svealand. Här finns en dogmatisk linje från Gustav Vasa, via Axel Oxenstierna till den svenska socialdemokratin. Det kanske låter konstigt. Men de tre mäktiga har alla verkat för idén om den starka svenska staten. Deras mål har varit att säkra dess bestånd och skatteinkomster. Detta syns särskilt tydlig i S-partiets där talet om det starka samhället, som vi snart ska se, blivit ett knep (ett mantra) för att ständigt höja skatterna. Man kan säga att de tre byggt landet, på gott och ont. Men för en nutida svensk måste den politik som idag förs av S-partiet starkt ifrågasättas. 

Under sitt långa innehav av makten över den svenska statsapparaten har S-partiet byggt upp ett ideologiskt centralkommando. Per Albin Hansson och Tage Erlander startade bygget, men i avsevärt mindre strategisk eller maktlysten form. För övrigt med ett skånskt inslag. Men genom Olof Palme har den storsvenska synen fullbordats, något som verkligen syns hos dagens enkla megafoner, Stefan Löfven och hans gäng av yrkespolitiker. Utan tvekan har den statsfinansierade radion och teven haft en viktig funktion i byggandet av uppsvensk hybris. Allt har kommenderats fram från högre ort, dvs från statsdepartementen och lojala medier. Den svenska skolan och universiteten har varit ytterligare predikstolar för vikten av central kontroll. Sveriges överdimensionerade myndigheter en annan. En förvirrad och hukande politisk opposition har fortlöpande rättat in sig i ledet. Regeringarna Bildt och framför allt Reinfeld kan närmast sägas ha fört en S-politik light. Även från moderaterna har man alltså fått höra ord om det starka samhället och om en önskan att vara ett ”statsbärande” parti.

Jag har redan sagt att Danmarks välfärd är jämförbar med Sveriges. Men ändå har Sverige ett skattetryck som är omkring 7 % högre än Danmarks (som för övrigt tangerar genomsnittet inom OECD). Jag tror att upprätthållandet av ett högt skattetryck – utan synbara välfärdsvinster eller annan nationell nytta – är orsaken till dagens S-prat om ”det starka samhället”. I realiteten är det fråga om S-partiets maktställning. Likaså det fåniga talet om Sverige som ”ett föredöme” på världsscenen. Att det rör sig om tomt prat förstår vem som helst som försöker göra sig ideologiskt fri. Fundera över följande. Vilket militärt försvar av friheten har vi i vårt land? Danmark är medlemmar av NATO. Hur fungerar den svenska polisen? Den danska vill ha gränskontroll över Öresund. Är svensk skola och universitet internationella spjutspetsar? Kan den svenska vårdens tillgänglighet kallas ”öppen”? Hur är det med tillgången på bostäder? 

Jag är övertygad om att talet om det ”starka samhället” helt enkelt är ett bedrägeri. Det är ett smart ideologiskt vapen för S-partiet att försöka behålla makten över landet och medborgarna. Ett mantra som upprepas så ofta att många tror att det är sant. 

Det är mot den bakgrunden som jag anser att luften är lättare att andas in i Köpenhamn. Visst finns det otrevliga bensingaser även här. Men de känns andligen enklare att hantera än i storsvenskarnas huvudstad. I Danmark jobbas det praktiskt mot utsläpp – många fler cyklar för övrigt – men inte med målet att vara världens föredöme. Där nöjer man sig med att göra en vettig insats för sina egna medborgare i förhållande till nationens storlek. Det svenska ledarinitiativet i  en frälsningsrörelse för världens klimat kostar stora skattepengar, i en situation då det är osäkert om CO2 är den främsta förklaringen till ökad uppvärmning. Danskarna har inget behov av att mästra andra nationer, ty här har betydelsen av en stark stat inte vuxit sig fast. Danskarna är pragmatiska och har lätt till ett smil. Opinionsmätningar påstår att folket är lyckligast i världen.  

Det danska samhället präglas av en god önskan att kritiskt lyssna på andra samt att kompromissa. Man ser sig som en liten kugge i ett större system, med uppgift att lösa den egna nationens problem. Sverige ser sig som en global ledare, om än av något mindre magnitud än stormakterna. Följaktligen har Sverige tappat fokus på en rad av sina interna svåra tillkortakommanden (skola, vård, bostäder, kriminalitet, försvar, invandring etc). Uppsvenska yrkespolitiker sysslar nämligen inte med detta, utan med att bygga bilden av Sverige som en förebild. Betydande energi läggs följaktligen ned på att kritisera sydsvenska politikers strävan efter praktisk regional samverkan över partigränserna. 

Till min bild hör att jag inom loppet av en månad besökt Nationalmuséet i Stockholm respektive Köpenhamn. Det förra är i huvudsak en god konstsamling, det senare en kollektion av unika och värdefulla historiska ting, framför allt från tiden före och strax efter vikingarnas framträdande. Trots detta faller jämförelsen tveklöst ut till Danmarks fördel. I Köpenhamn visar man utan nationella övertoner upp den kulturskatt man verkligen innehar och är glad över. I det dyrt nyrenoverade palatset i Stockholm skäms man däremot uppenbarligen till och med över namnet ”national”-museum. För globalister är nationalism en styggelse. På flera ställen märks skyltar och andra politiska pekpinnar som varnar för att konsten utstrålar nationalism eller en sned historisk syn. Här syns således tydligt den nutida statsapparatens strävan efter ideologisk styrning av storsverige. Föremålens unika form, färg och inte minst tradition betyder officiellt litet jämfört med uppgiften att presentera Sverige som ett ideologiskt eller politiskt föredöme för andra nationer. Så talar en myndig svensk statsapparat till sina hukande medborgare. 

Torsten Sandström

2019-12-25

I förhandlingarna om Jöken var en avveckling av Arbetsförmedlingen (AF) av högsta prioritet för C-partiet. Idag hörde jag på SR ett uttalande av C-partiets vice ordförande Anders Jonsson. Han förklarade varför partiet lagt ned AF-frågan tills vidare och alltså låtit regeringen djupfrysa ännu en angelägen reform. Att frågan nu släpps förstärker intrycket av att Jöken bara varit en strävan efter att avvakta nästa val om några år.

Ännu intressantare var Jonssons förklaring till AF-nederlaget. Ungefär så här sa han: ´Vi ser nu att det inte längre finns en majoritet i frågan varför vi måste anpassa vår politik därefter.` Uttalandet ger ett intryck av en pragmatisk ambition om sakpolitiskt samförstånd från C-sidan.

Jag häpnar än en gång (dagspolitiken har tyvärr förflyttat min haka till knänivå). Om det är majoritetens åsikt om sakpolitiken som ska bestämma färdriktningen vore det enda riktiga för C att aldrig flytta in i Jökboet. Då gällde uppenbarligen inte idén om majoritetspolitik. Då önskade C, för det första, hålla SD utanför allt inflytande. För det andra ville man än en gång låta partiledaren vara mammaledig från rikspolitiken (i landets prekära läge!).

Så går det när en bondeorganisation ska försöka kompromissa i nationella frågor. Viktiga reformer blir liggande. Men att leverans sker av nya bidrag till landets lantbrukare kan vi vara säkra på. Både ordförandens och hennes vice har hemgårdar som ivrigt trycker på.

PS. I landet finns omkring 23.000 jordbrukare. De utgör c:a 0,2 procent av befolkningen. Om övriga medborgare slutar att rösta på C är landets problem närmare en lösning, hoppas jag.