Mellan 11 och 27 miljarder kronor betalas varje år ut felaktigt från de offentliga bidragssystemen. OK att reglerna ofta är så snårig att inte ens de offentliga tjänstemännen klarar av dem. Men statens stora godhet medför att gigantiska belopp försvinner. Att vara hederlig lönar sig knappat, tyvärr.
Bara det ord – välfärdsmissbruk – som politikerna tar i sin mun visar vilken syn etablissemanget har på fusket. Ordvalet markerar den kravlöshet som kännetecknar den svenska modellen. ”Hedersbrott” är som bekant ett annat täcknamn för det pågående klandödande. Vidare är ”samhällstjänst” kodnamnet för att någon verklig påföljd inte krävs ut av en brottsling. ”Lågaffektivts bemötande” står för att lärare inte ska ställa bråkiga elever till svars för sina handlingar. I dubbelmoralens Sverige flödar det av eufemismer, som försöker säga något trevligt för att sopa verkliga problem under mattan. Fusk med offentliga ersättningar är bidragsbedrägerier och inget annat.
Det är trist att konstatera hur den svenska offentligheten systematiskt lindar in väljarna i bomullsord. Alltså även väljare som fuskar och begår allvarliga brott framställs som de bara tar något lite för mycket av det goda som bjuds.
Vi skrattar åt det antika romarrikets slösande av bröd och skådespel för att hålla folket i schack. Men det är faktiskt vad som också händer med pengar i Sverige (och medial underhållning på SVT för den delen), den nation som varje dag vill framhålla sig som ett föredöme för världen.
Med tiden gick romarnas rike under. Logiskt nog.
